EU Equality Summit: åtstramning och utbildning

I dagarna håller det Belgiska EU-ordförandeskapet tillsammans med Europeiska Kommissionen “IVth Equality Summit: Equality and Diversity in Employment”. Detta initiativ är förstås positivt, därför att framgång i frågor rörande jämlikhet och mångfald inte kommer av sig själv. Det står också i kontrast till en trend hos medlemsländernas regeringar just nu: åtstramingspolitiken.

Men även här har det redan hunnit framföras, av BusinessEuropes ordförande Therese de Liederkerke, att “sound economic policies” är en förutsättning för mångfald och jämlikhet i arbetsmarknaden.

Då vi diskuterar mångfald och jämlikhet i arbetsmarknaden, och avsaknaden därav, bör vi utgå ifrån det läge vi har idag. Varför har vi alls det här problemet?

Frågan har förstås inget enkelt svar, men på ytan finns det två enkla aspekter vi kan börja med att tänka på. För det första bör man fundera över varför arbetsgivare har större benägenhet att anställa vissa personer än andra då dessa har lika meriter. För det andra bör man fundera över risken att, även om arbetsgivaren “sköter sig” och endast tar hänsyn till förtjänst och skicklighet vid anställningen, personer med olika bakgrund har olika stor möjlighet att tillskansa sig dessa meriter.

Det blir då tydligt att vi inte kan diskutera jämlikhet och mångfald på arbetsmarknaden som ett isolerat fenomen, utan snarare som ett symptom på mer grundläggande problem i våra samhällen. Ansvaret för, och problematiken med en heterogen arbetsmarknad sträcker sig alltså längre än till arbetsgivarna. Så länge möjligheten för människor att på lika villkor skaffa sig samma meriter inte finns, vilka oftast bottnar i informella strukturer, kan inte formella institutioner som lagar om öppenhet och antidiskriminering på arbetsmarknaden lösa problematiken.

Felet med åtstramningspolitiken som en del av en lösning på detta är att det förstärker de strukturer som från början hindrade personer med olika bakgrund att skaffa sig samma meriter. Då man höjer universitetsavgifter, som till exempel i England, kommer personer med icke-akademisk bakgrund, och från fattigare hemmiljöer att i större utsträckning välja bort högskolestudierna. Sämre socialförsäkringsvillkor leder till en större uppdelning i levnadsvillkor i befolkningen, vilket riskerar att ytterligare förstärka betydelsen av bakgrund för framtidsmöjligheter. Om man antar att människor alltid gör en avvägning mellan kostnad och värdering i filantropiska frågor, kommer hårdare tider knappast att leda till mer mångfald, eller “peace, love and understanding”.

Tyvärr har en diskussion om vikten av jämlikhet och mångfald i den högre utbildningen, vilken jag ser som en grundförutsättning för möjligheten till detsamma på arbetsmarknaden, uteblivit än så länge. I anslutning till den högre utbildningen bör man gå ännu djupare, och se på sådant som homogeniserar denna, till exempel boendesegregering, skolsystemets utformning och liknande. Här någonstans, i frågor som till slut berörs av ländernas grundläggande ekonomiska politik, kommer vi troligtvis att finna rötterna till den sektoriella och hierarkiska ojämlikheten på arbetsmarknaden i Europa.

På fjällvandringen slipper man dåliga liknelser från Stockholmstidningarnas skribenter

Något som upprör mig är alla dåliga liknelser som förekommer hos många skribenter i våra dagstidningar. Här om dagen var det Peter Santesson som pekade på problemen med ett relativt fattigdomsmått genom att likna det med vad som skulle hända om man applicerade samma modell på kvalitén hos våra läkare.

Även för den som tycker att det inte spelar någon roll att läkares kvaliteter (till skillnad från inkomst) endast är ordinala, för den delen inte kan fastställas objektivt, och dessutom är multidimensionella, vore det väl helt galet kategorisk att mena att ett definitionssätt som får underliga konsekvenser inom ett specifikt område därför inte alls kan användas i ett annat, helt orelaterat område?

Santessons liknelse är bara ett vanskligt sätt att förtydliga sin tes. I nästa exempel använder Annika Ström Melin i dagens DN en haltande liknelse för att bygga ett helt resonemang. Ström Melin skriver om den ökade bekvämligheten på STF:s fjällstationer. Samtidigt kritiserar hon f.d. skolministern Bengt Göranssons avståndstagande från valfrihet inom offentligt finansierad välfärd. Hon liknar sedan 1970-talets konsumtionsmässigt mer torftiga fjällsemestrar vid samma tids offentliga sektor:

”För trettio år sedan fick man en hård brits och förväntade sig inget mer än trista påsar med torkat kött utrörda i vatten till middag på fjället. Väl hemma fick man hålla till godo med den skola och den vårdinrättning man tilldelats. Det kunde kännas lika hårt som att sova på ett tunt liggunderlag”.

Men var verkligen ”problemet” med fjällsemestern förr, liksom det Ström Melin verkar tycka om med fjällsemestern idag, valfriheten? Jag var inte med på den tiden, men nog fanns det väl en rad olika rätter frystorkat att välja på, även för 30 år sedan? Och hur många olika rätter kan man egentligen välja mellan då man äter middag på Abiskos fjällstation?

Jag tror att Ström Melin blandar ihop begreppen valfrihet och kvalitet, två ord som alltför många behandlar som synonymer. Men mycket av det vi svenskar tycker om med STF är inte relaterat till den enskildes valfrihet, konkurrens och individualism: det är snarare deras bevakning av allmänintresset, och en avsaknad av såväl vinstintresse som av att i för stor utsträckning ha kommersialiserat våra naturnära turistmål. Att de sedan kan erbjuda ökad bekvämlighet och kvalitet på vandrarhemmet i Abisko är en bonus, fast hur mycket kan vi tacka en ökad konkurrens och valfrihet för det?

Tänk istället om fjällstugan utkonkurrerades av en hotellkedja, säg, Holiday Inn, som insett potentialen i den svenska fjällvärden och satt upp sin nya ”Kungsleden branch” i närheten – samtidigt som man såg till att asfaltera leden (finansierat av amerikanska riskkapitalbolag), tillåta biltrafik (Hertz och Avis car rental i anslutning till hotellet) och bygga ett litet flygfält i anknytning. Visst, låt marknaden styra, men skulle vi vara lika nöjda då?

Och förresten finns det nog ändå rätt många som tycker att det bästa med fjället är lugnet, och avsaknaden av inte bara trerättersmiddagar och hästens-sängar, men också av tempot, stressen och kraven som konsumtionssamhället medför.

Med familjen på fjällvandring i Norge

Bättre arbetsvillkor och demokrati med hjälp av mobiltelefonen

Under de senaste åren har telecommarknaderna i Afrika och Asien växt, och allt fler personer i världsdelarnas fattigare länder har börjat använda sig av mobiltelefoner. Tillgången till dessa och andra kommunikationsverktyg har förbättrat mångas levnadsvillkor, till exempel genom förenklingen att bedriva jordbruk och självhushåll mer effektivt, och genom utökade möjligheter till mikrofinanslån.

Kommunikationsverktygen har under den senaste tiden även visat sig ha fler positiva effekter för utsatta människors situation. Financial Times (11/6 2010) rapporterar om hur kinesiska arbetare använder sig av modern teknologi för att organisera sig. Med hjälp av sina mobiltelefoner och chattprogrammet Tencent QQ (se t ex http://en.wikipedia.org/wiki/Tencent_QQ), kan arbetarna jämföra löner och arbetsförhållanden, koordinera strejker, och därigenom markant förbättra sin förhandlingsposition gentemot arbetsgivarna.

Dessa ökade kommunikationsmöjligheter kan på sikt få mer långtgående konsekvenser, inte bara för de kinesiska arbetsgivarna. För det kinesiska kommunistpartiet är denna utveckling problematisk på två plan. Dels därför att lokala maktcentra växer fram genom denna proto-fackföreningsrörelse. I samband med valet i Iran fick världen se hur effektivt det går att organisera människor och få ett lands regering att vackla genom olika internetcommunities. Dels även indirekt, därför att ökat välstånd hos större delar av befolkningen antas förändra deras åsikter och intressen, och öka deras begär för demokrati(1).

Alla vinner inte på tvåsiffriga tillväxttal. Bakom Kinas stadiga BNP-ökning, som delvis har kommit till genom en kombination av taktisk valutapolitik och “konkurrenskraftiga” löner, gömmer sig ett stort antal underbetalade fattiga låginkomsttagare. Om dessa äntligen får möjlighet att ta del av sitt lands ekonomiska utveckling är det inte osannolikt att också större förändringar kan komma att äga rum i Kina.

Kanske kan till och med västvärldens nyliberala tycka att det, trots allt, är värt priset av att ge en stor del av Kinas fattiga befolkning högre löner, om det kan innebära ett försvagande av kommunistpartiet på sikt?

(1) Se Ronald Ingleharts forskning!
http://www.worldvaluessurvey.org/

och t ex http://muse.jhu.edu/journals/washington_quarterly/v023/23.1inglehart.html

Föräldrars relation till sina barn är ett marknadsmisslyckande

(Nationalekonomi). De som argumenterar för en fri marknad verkar glömma att folk får barn. Föräldrars relation till sina barn är egentligen ett marknadsmisslyckande, eftersom att barn har monopol eller åtminstone oligopol på sina föräldrars känslor. Detta förklarar varför bestående strukturer skapas över generationsgränser, och är ett argument mot att staten ska vara passiv i områden som påverkar barnen.

Enligt nationalekonomin kännetecknas en välfungerande fri marknad av en mängd kriterier. Bland dessa finns att det ska råda frikonkurrens, i det att ingen enskild aktör ska kunna påverka prissättningen på marknaden, att alla aktörer konkurrerar på lika villkor, att dessa aktörer är rationella och nyttomaximerande, samt att alla har samma information.

Marknadsmisslyckanden kallas de situationer där marknaden inte fungerar så effektivt som den borde. De kan uppstå genom att vissa verksamheter har externa effekter som inte tas hänsyn till när de efterfrågas, eller utbjuds. Det kan också handla om marknader där en aktör får ett naturligt monopol, till exempel då marknadens förutsättningar inte tillåter fler än en stor aktör.

I dessa fall är det mer effektivt, ur resursallokeringssynpunkt – som nationalekonomer pratar om – att staten går in i marknaden. Antingen att den regleras, beskattas, eller subventioneras, vilket kommer leda till en utkomst som ger alla högre nytta.

De som argumenterar för en fri marknad, låt gå för att de tydligaste fallen där staten bör ingripa undantas, verkar ha glömt att människor får barn. Föräldrars relation till sina barn är egentligen ett tydligt marknadsmisslyckande, eftersom att en förälder har känslor för sina barn som, ur strikt marknadssynpunkt är irrationella, och ger barnet förtur till sina föräldrars hjälp i livet.

Barn som föds till föräldrar som har lyckats uppnå en framstående position i samhället, kommer inte att behöva konkurrera med andra barn om sina föräldrars känslor. Med största sannolikhet får de förtur till de möjligheter föräldrarnas position innebär, och uppväxtvillkor som, i relation till andra barn, ger dem större chanser att själva uppnå det de vill.

Hade samma situation gällt ett företag – om det till exempel hade fått ett monopol genom ursprunglig fördel på en avreglerad marknad, eller hjälp av staten att tillåtas växa bakom tullar och handelshinder (s.k. “infant industries”), hade de flesta nationalekonomerna gått med på att marknaden fungerade dåligt.

Konkurrens har en baksida. Samtidigt som den skapar rikedom för vissa, innebär den fattigdom för andra. De barn som föds med föräldrar som slagits ut i samhället – även om detta skett under “fria villkor” – kommer att, i förhållande till de barn med föräldrar som gynnats av konkurrensen, födas med sämre möjligheter att uppnå sina mål i livet. De kommer inte själva att tillåtas konkurrera under rättvisa villkor.

Detta gör, likt i situationen med naturliga monopol som tenderar att växa och förstärkas över tid, att bestående strukturer bildas mellan familjer i de fall staten inte tar aktiv del i att ge alla barn en jämlik uppväxt. Då kommer vissa, på grund av vilka föräldrar de föds till, att börja livet med stora konkurrensfördelar i jakten att uppnå sina mål, och dessa personer kommer i sin tur själva att få barn som föds med stora konkurrensfördelar i sitt liv. Alla dessa fall hade setts som exempel på illa fungerande marknader, om de hade applicerats på företagsnivå.

Så länge man inte tycker att effektivitet på marknaden är viktigare än människors känslor finns det förstås ingen anledning att bryta dessa känslomonopol, men samhället bör kompensera för de snedvridna förutsättningar som de skapar för människor.

Därför bör samhället vara aktivt inom alla områden som rör barns möjligheter att växa upp. Därför är det, även ur nationalekonomisk synpunkt, fel med skola och sjukvård som kostar pengar, eftersom att barnen inte skulle betala för dessa med pengar som de själva tjänat. Därför är det oönskvärt med friskolor på mellan- och högstadienivå som det krävs ett aktivt val och en aktiv förändring att gå på, eftersom att det gynnar barn vars föräldrar är mer insatta och bryr sig mer om sina barns utbildning.

Det går inte att välja var man ska födas, men utan ett samhälle som aktivt ser till att ge alla lika möjligheter spelar det stor roll var man föds. Det är ett tydligt marknadsmisslyckande, som underligt nog väldigt få med nationalekonomisk bakgrund tar hänsyn till.

Sveriges representation i Västafrika är baserad på otillräckliga grunder

Sverige har nyligen öppnat två nya ambassader, i grannländerna Burkina Faso och Mali i västafrika. Jag är svag för de här länderna och tycker därför, personligen, att det är ett trevligt initiativ. Men man kan fråga sig, då anledningen var att “stärka närvaron i västra Afrika”, varför vi finns representerade i dessa två länder, men inte i Ghana, som är betydligt större och mer inflytelserikt i regionen.

Jag fick möjligheten att prata om detta med min bloggarkollega Carl Bildt då han var på besök i Uppsala här om dagen.

Utrikesministern sade att anledningen är bistånd. Vi vill vara på plats i de länder vi gör riktade biståndsinsatser mot. Ett enkelt svar, som dock föranleder fler frågor.

Ska den enda grunden för svensk representation i Västafrika vara att vi sänder bistånd dit? Jag tycker att denna är en otillräcklig grund. Ambassaderna kan och bör tjäna betydligt fler syften än som övervakare av biståndstagare.

Är denna, enda, representationsgrund en reflektion av vår syn på västra Afrika – att vi bara finns här för att hålla koll på våra biståndspengar? Troligtvis inte, men det är inte en omöjlig tolkning som vore olycklig.

Nej, det är helt enkelt underligt att man öppnar i båda dessa grannländer, samtidigt som vi inte finns på plats i Ghanas huvudstad Accra.

En ambassad i Bamako eller Ouagadougou, helst Bamako, plus en i Accra hade, enligt mig, varit en bättre lösning: Ghana är, undantaget Nigeria, troligtvis regionens mest inflytelserika land. Ghana är en fungerande demokrati, som åtminstone klarat “the two turn-over test“, det är ett av de länder i regionen med bäst tillväxt, och ett av de befolkningsrikaste i västra Afrika. Obamas första Afrikabesök som president var till just Ghana.

Representation i Accra skulle innebära en hyfsad närhet till åtminstone Burkina Faso, vilket fortfarande skulle tjäna biståndssyftet. Samtidigt skulle Sverige finnas på plats hos en växande internationell aktör, dit också ett ökande antal Svenskar reser för att arbeta och turista. Två flugor i en smäll alltså!

FPTP eller PR? Problemen med att reformera det brittiska valsystemet

En av huvudfrågorna för Libdems i detta kaosartade brittiska val har varit reformation av landets valsystem. I princip håller jag med om att first-past-the-post är ett mindre demokratiskt alternativ än proportionell representation av flera anledningar.

Dels ger det mycket snedvridna resultat i parlamentet – om demokrati innebär styre av och för folket är det underligt att geografiska skillnader ska påverka röstens värde. I ett first-past-the-post-system riskerar upp till 49,9% av folkets röster att bli värdelösa.

MP’s ska representera folket; men att denna representation ska ske på geografisk grund är underligt. Det är rimligt att anta att de flesta identifierar sig efter parametrar som kön och etnicitet före geografisk hemvist. Dessa representationsgrunder tas ingen hänsyn till i det brittiska systemet, vilket också får konsekvenserna att vita brittiskt födda män är kraftigt överrepresenterade i parlamentet.

I många demokratier har medborgare som är missnöjda med det rådande politiska läget möjligheten att starta nya partier. I Sverige är junilistan, feministiskt initiativ och piratpartiet goda exempel på detta. Det finns knappast incitament till att varken starta eller rösta på små partier i Storbritannien då sådana röster, och därmed också den sortens medborgarinitiativ skulle vara bortkastat.

First-past-the-post-systemet missgynnar intressepartier vars sympatisörer inte är väldigt koncentrerade. Om social integration är ett mål i samhället, vilket man kan tycka att det borde vara, rimmar detta illa med påverkansmöjligheter för minoritetsgrupper.  Det är svårt att se hur partier med intressen rörande minoritetsgrupper, som inte bor i rena ghetto-valkretsar, skulle ha en chans att påverka det brittiska samhället.

För alla dessa demokratiska brister i det brittiska valsystemet, finns det lika många problem med att övergå till ett system av proportionell representering.

I allmänhet kommer aktörer inom en viss sfär att formas efter de incitamentsstrukturer som skapas av sfärens institutionella ramverk. De aktörer som formats, och sedermera gynnas av detta ramverk kommer att ha ett klart incitament i dess bibehållande. Det brittiska politiska systemet är ett utmärkt exempel på detta, som i min mening gäller på många plan.

För det första är britterna vana vid starka majoritetsregeringar. Man har, undantaget några få tillfällen, nu och 1974 senast, aldrig behövt oroa sig för förhandlingar och kompromissande. De tre stora brittiska partiernas agendor har inte vuxit fram i ljuset av ett behov att samarbeta, och det finns ingen tradition av politiskt samarbete som i Tyskland eller Sverige. Därför är de brittiska partierna idag mycket olika varandra, och de två som bildar regering kommer få det svårt att arbeta tillsammans.

Samma sak gäller den brittiska väljarkåren – samtidigt som detta kaos har framställts som ett spektakel som visar hur skevt systemet är, skulle i ett proportionellt valsystem samma kaos uppstå efter varje val.

Alla system är föränderliga, men förändring tar tid och är kostsamt. Det är för övrigt sällan som förändring inte sker inkrementalistiskt, det vill säga “steg för steg”.

Ett till problem, med förändringen i sig, är att den sortens stora förändringar som ett nytt valsystem skulle innebära gärna ska ske i samförstånd över de politiska gränserna. Nu har vi visserligen redan konstaterat att Storbritannien inte har en tradition av den sortens samförstånd, men samtidigt känns det konstigt att det av de tre stora partierna som fick minst röster ska få igenom sin vilja i en fråga som får permanenta konsekvenser. En fråga av mer akademisk karaktär är hur man ska se på en relativt odemokratiskt genomförd förändring till en relativt mer demokratiskt utkomst.

Få personer ser det som sannolikt att Storbritannien inom denna, eller någon inom överskådlig framtid, mandatperiod kommer att övergå till ett fullt proportionellt valsystem. Men att någon förändring kommer att ske är knappast omöjligt. Libdems har jobbat för detta sedan 1920-talet, och har för första gången på nästan lika länge en möjlighet till inflytande.

Det finns fler alternativ till systemreform än dessa två diametralt motsatta. De är kompromisser av olika slag, där väljarna till exempel får möjligheten att ranka alternativen; de som får över en viss procent, t ex 50% i varje valkrets skulle gå igenom en första omgång, och sedan justeras röstsedlarna efter vilka som är kvar i andra omgången och så vidare. Att ha en mängd utjämningsmandat är ett annat alternativ.  På den här sidan http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/politics/election_2010/8644480.stm kan den intresserade lära sig mer.

Förändring av first-past-the-post-systemet är nödvändig, men det måste ske med eftertänksamhet. Risken är att det som i princip är mer demokratiskt, kommer att få kostnader som överväger dessa vinster.

Detta brittiska val kommer att få konsekvenser som potentiellt kommer att rita om Storbritanniens politiska karta för all framtid, och det är otroligt spännande att ta del i utvecklingen.

Var är polemiken?

För stor konvergens mellan blocken och partiernas sikte på medianväljaren, har fått svensk politik att tappa gnistan. Även om politiken i sig inte är till för att underhålla, finns det risker med den sortens avslagna visionslösa samtal som förs mellan statsministerkandidaterna.

Kvällens debatt i Agenda mellan Sahlin och Reinfeldt bekräftade något jag har tänkt på ett tag. Även om de flesta är eniga om att valet i höst är mycket viktigt, är svensk politik, åtminstone på statsministerkandidatnivå väldigt tråkig.

Politik är inte till för att underhålla, utan ska vara den kanal genom vilken samhället styrs och förändras. Men en viktig förutsättning för politiken och den politiska sfären är att den har folkets intresse och stöd. Då våra två statsministerkandidater håller med varandra i det väsentligaste, och egentligen bara visar sig oeniga i detaljfrågor riskerar man att tappa folkets intresse.

Partierna lyckas effektivt med att framstå som någorlunda eniga i ideologiska grundfrågor. Här har främst moderaterna tagit ett stort kliv till vänster, när Reinfeldt i dagens debatt bekänner sig till allmän skattefinansierad välfärd och menar att man för skattepolitik enligt modell från Blair och Clinton. För Sahlin är det viktigt att påpeka att man är del av ett mitten-vänsteralternativ.

Denna konvergens är på ett sätt naturlig. Minskade klasskillnader och ökad jämlikhet och jämställdhet i Sverige ger partierna ett betydligt snävare ideologiskt spektrum att förhålla sig till. Moderaterna får acceptera skattefinansierad välfärd, och vänsterpartiet ger upp kravet på sex timmars arbetsdag.

Visst finns det fortfarande olikheter mellan blocken som fortfarande går på djupet, vilket Sahlin försöker att förklara. Men högern envisas med att framstå som eniga med Socialdemokraterna i många om än inte alla grundläggande ideologiska frågor.

Tyvärr gör denna, åtminstone i publikens ögon av-ideologiserade svenska debatt att politiken blir just tråkig. Den blir tråkig och ointressant, och de som inte redan har ett brinnande intresse för politik lär knappast känna sig mer inspirerade att rösta den 19 september.

Att Sverigedemokraterna spelat på detta, och försöker framhäva sig som ett “demokratiskt” alternativ till vad man framställer som två block som håller med varandra är inte helt otaktiskt. Och det är väl just det som är risken med denna politiska konformitet – att klart olämpliga aktörer ges chansen att framstå som uppiffande alternativ hos väljare som efterfrågar lite mer drag under galoscherna.

Även om “Politik ska vara roligt” är en devis som jag i princip inte ställer upp på, skadar det inte om våra statsministerkandidater funderade på hur de kan framstå som roliga, visionära och utstickande. Det skulle Sverige vinna på!

Andra tidningar om debatten:

http://www.dn.se/nyheter/valet2010/debatt-reinfeldt-sahlin-i-agenda-1.1091086

http://www.svd.se/nyheter/politik/valet2010/ideologi-i-fokus-i-partiledarduell_4694685.svd

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7098982.ab

Obama och Iran

Tidigare än någon hade väntat sig har Obama slutit den öppna hand, riktad mot Iran, som gav honom Nobels fredspris.

Igår gjordes det klart att USA ska upprätta en militär sköld i mellanöstern, för att skydda sina allierade mot ett eventuellt Iranskt angrepp. Detta efter att resolutioner i FN:s säkerhetsråd och hot om ökade sanktioner mot Iran inte har fått landet att minska sin urananrikning.

Efter att den 31 december, som varit en informell “dead-line” för substantiella framsteg från Iran, passerade mer eller mindre obemärkt, har Washington stått inför ett dilemma. Antingen fortsätta med den “mjuka” linjen, hoppas på att förändringen kommer att ske inifrån, eller sätta hårt mot hårt, och tvinga Iran att överge kärnvapenplanerna med militära medel.

Båda linjerna har sina problem. Ett mjukt USA riskerar att passivt se på när Iran bygger upp en kärnvapenarsenal. Den hårda linjen riskerar att bli kontraproduktiv; vilka incitament har Iran egentligen att rusta ned, då landets motståndare rustar upp?

Nu har Washington valt den hårda linjen. Det kan vara ett misstag.

Iran har under den senaste tiden visat sig mer och mer aggressivt gentemot omvärlden. Ahmadinejad’s retorik mot Israel och USA, planerna på kärnvapen tillsammans med händelserna i och med det omdiskuterade presidentvalet i somras har gett västvärlden fler och fler anledningar att oroa sig, och gett hökar i Washington och Pentagon goda argument för att USA borde spänna musklerna.

Men vad ligger bakom Irans upprustning? Troligtvis finns det åtminstone två komponenter. Fiendernas styrka, och viljan att bli en stormakt. Det har aldrig varit trovärdigt att Iran skulle finna sig i att det fanns kärnvapennationer i mellanöstern (dvs Israel), som dessutom hade sina spetsar riktade mot dem, utan att själva aspirera på samma angreppsmöjligheter. Iran är dessutom, givet landets befolkningsantal och geografiska storlek, en naturlig stormakt i mellanöstern, och det är inte omöjligt att tänka sig att det finns en sådan aspekt till varför man inte vill stå i underläge gentemot USA:s allierade i regionen.

Om målet med USA:s policy är att Iran ska överge sina försök att bli en kärnvapenmakt, verkar det vara ett dåligt drag att förstärka just de faktorer som tycks ligga bakom Irans aspirationer. Även ur en realistisk synpunkt är det inte rationellt att försöka avvärja militär upprustning hos motståndaren genom att själv öka den militära närvaron i regionen. Det riskerar att ge Ahmadinejad’s regim en starkare ställning hos den inhemska opinionen, och den riskerar att rättfärdiga ännu hårdare tag gentemot oppositionella. Samtidigt ger det Tehran anledning att ytterligare skynda på anrikningen av uran, för att kunna uppnå balans i området.

Damned if you do, damned if you don’t

USA:s problem är trovärdighet. På samma gång som man riskerar att mista trovärdighet som en “hardliner” genom att inte förverkliga hoten om att ytterligare stärka sin ståndpunkt då Iran vägrat att samarbeta, medför bibehållandet av den hårda linjen att trovärdighet som “softliner” skadas. Obama skapade detta problem då han öppet hotade med att sluta den öppna handen om ingen tog tag i den. Det blev en sorts villkorlig samarbetsvilja.

Nästa stora problem är Israel. Så länge Israel bibehåller sin aggressiva ställning gentemot sina grannar i mellanöstern, och dessutom kan göra det i en så upphöjd ställning genom kärnvapeninnehavet, kommer dessa grannländer, med rätta, aldrig att kunna slappna av.

Istället då?

Situationen i mellanöstern är mycket komplicerad. Hade det funnits en enkel, perfekt lösning på problemen, så skulle man inte behöva göra den här sortens problematiska avvägningar från Washingtons håll. Samtidigt som det inte finns någon enkel lösning, tror jag att det går att åstadkomma en som får bättre konsekvenser. Den eviga frågan är varför USA inte kan kompromissa när det gäller Israel. Svaret ligger uppenbarligen hos starka lobbyister i Washington, men är fortfarande lika förbryllande. I min mening är Israels styrka ett större hot mot säkerheten mellanöstern än Irans upprustning, inte på grund av vilka motiv landet kan tänkas ha, men därför att den i så stor mån skapat en militär obalans i området. Lägg till att denna obalans dessutom ger fördel till ett land som av grannarna knappt anses existera rättfärdigt så är Irans beteende knappast oförståeligt.

USA:s trovärdighetsdilemma kommer delvis härifrån. Det ses med rätta som hycklande att ett aggressivt Israel tillåts ha kärnvapen, samtidigt som man sanktionerar Iran för att uppnå samma status. Att Obamas öppna hand inte tagits med större allvar hos Tehran är således inget mysterium, så länge den inte ackompanjerats med konkreta förändringar hos USA:s allierade i regionen.

De problem som kan antas härstamma från Irans anspråk på att bli den regionala stormakt man anser sig vara, kan i större mån lösas genom att Iran ges detta utrymme. Därför borde USA använda militär nedrustning, inte upprustning, som ett förhandlingsmedel gentemot Iran. Paternalism är inte effektivt gentemot ett land som vill synas som en jämlike. Därför är “rusta ned tillsammans med oss, och vi tvingar Israel att göra detsamma”, ett betydligt större incitament än “rusta ned, för att vi rustar upp”. Om man dessutom sökte finna nya samarbetsområden, som skulle kunna leda till gemensam ekonomisk och samhällelig utveckling, skulle det ge ytterligare anledning till att förändra kurs i båda länderna.

Förändring tar tid. Jag tror att Obama’s öppna hand var rätt sätt att närma sig Iran, men den sortens attitydförändringar hos landets  folk och ledare skulle ta längre tid än så. Tillsammans med kreativare försök att finna möjligheter till samarbete hade Obama kunnat ge Nobelkommittén fog för sitt utnämnande.

Irritation över utbildningspolitiken

Peter Honeth, statssekreterare på utbildningsdepartementet talade idag på saco studentråds kongress, där jag befinner mig (se www.saco.se/student).

Han talade bland annat om hur regeringen jobbar med att lätta på högskolornas regelverk, och att staten istället i större mån ska uppmuntra utbildningar som uppvisar goda resultat med ekonomiska incitament.
Men innebär det inte bara att statens reglering av högskolan flyttas från förhandsreglering till efterhandsgranskning? För vem bestämmer vad som är ett bra resultat?
I och med verksamheters tendens att formas efter hur de utvärderas, speciellt om ekonomiska incitament vid goda utvärderingsresultat föreligger, får avregleringarna motsatt effekt. De blir direkt kontraproduktiva, speciellt då anledningarna var, som uttrycktes, att politiker inte vet bäst hur högskolan borde utformas – om politikerna fortfarande bestämmer vad som är goda resultat och belönar därefter!
Det troliga är att det var mest tom politiker-retorik.

Han sade även att relativ konkurrenskraft är viktigare än den allmäna välfärdens och utbildningens absoluta kvalitet. Och det återkom liksom hela tiden; relativitetens absoluta värde.  Är det så, genom den logiska motsägelsen, vi ska se på kunskap? Har den inget värde i sig?
Om argumentet hade gått i linjen högre relativ kunskap ger bättre konkurrenskraft, som i sin tur stärker Sverige som exportnation och därmed ökar vårt absoluta välstånd, då hade jag köpt det, vilket jag också upplyste honom om. Då får välståndet ett värde i sig. 

Det absurda i att tala om nedärvd skuld

Efter en tids tystnad – universitetsstudierna, eller rättare sagt, universitetslivet, tar upp mer tid än någon hade kunnat vänta sig – kommer här ett inlägg om absurditeten i att prata om nedärvd skuld. Detta ämne tycks vara ständigt aktuellt, därför att många nedärvda skulder tycks finnas kvar, oavsett om man talar om slavhandeln, folkmord under andra världskriget, hur aboriginer, indianer och andra urbefolkningar har behandlats genom tiden.

Kanske skjuter jag mig själv i foten, då jag i ett mycket abstrakt inlägg anklagar abstraktionen för att kunna skapa en bild av en verklighet som, då man ser det utifrån verkligheten tycks alldeles absurd.
Om vissa delar till och med upplevs som rent nonsens, så skyller jag på höstmörkret och regnet. De allena bär ansvaret för den här sortens tankegångar!

Jag tänker börja med att hävda att språket utgår ifrån verkligheten, och ger oss möjligheten att tillskänka verkligheten en abstrakt dimension.

För även om vi kan säga att vi upptäcker, snarare än uppfinner abstraktionen, är det för oss omöjligt att uppleva den förutom genom vårt språk, och således existerar det abstrakta för oss först då vi får möjligheten att uttrycka det. En abstrakt tankegång som denna, till exempel, hade inte varit möjlig utan att jag kände till språket jag kan uttrycka den på.

Då vi med språket förenklar verkligheten genom att generalisera den skapar vi det abstrakta. Vi finner gemensamma nämnare som sammanlänkar olika företeelser och orsakssamband.

Detta sker både objektivt och subjektivt.

Det kan dock uppstå problem då man överför och tillämpar abstrakta begrepp över olika dimensioner. Då vi delar in saker i enheter blir både en individ och en grupp av individer med minst en gemensam nämnare någonting, en massa, som blir till något individuellt, liksom ett djur och ett ämne. Abstraktionen tillåter oss att överföra begrepp mellan dessa olika poster, så länge deras gemensamma nämnare tillåter det. Till exempel kan både en individ, en massa, ett djur och ett ämne vara stor.
Då vi vänjer oss vid att överföra begrepp mellan poster och ger dem egenskaper som i ren verklighet inte skulle kunna existera då de grundläggande rekvisit som för vilka begreppet ursprungligen var gällande inte är giltliga, som att vi kallar en häst för trogen, eller en skolklass för irriterad, förändras sättet på vilket vi upplever verkligheten: det gör att vi faktiskt kan tycka oss uppleva dessa fenomen som strikt bokstavligt talat inte kan existera. Det tycks vara samma funktion som gör att vi kan känna tillhörighet, glädje och sorg över släktingar eller förfäder vi aldrig träffat – för varför skulle vi i verkligheten vara mer benägna att känna sympati för vissa människor, endast baserat på uppfattningen om gemensamma blodsband? I det fallet kan det visserligen kanske finnas rent genetiska invändningar, men poängen bör ändå vara tydlig.

Då vi säger att en människa bär skuld för något, är det oftast i samband med en moralisk överträdelse. Vår vana trogen, blir begreppet skuld, i och med att en enhet kan bära skuld, överförbart på alla enskilda saker, däri massor. På så vis säger vi att en folkmassa kan bära skulden för något.
Vidare, då saker i verkligheten kan nedärvas, borde också skuld, som genom att vi skapat den blivit till ett ting, kunna nedärvas, och då massor kan bära skuld och skuld kan nedärvas följer att massor också kan ärva skuld.

Är inte detta, vid närmare betänkning absurt?
Genom vårt språk har vi skapat ett abstrakt begrepp, som genom de induktiva regler som skapats då det ofta fungerar bra att överföra begrepp, upplevs som gällande och bindande, fastän verkligheten egentligen inte klarar av att bära det. Är inte skuld någonting som direkt uppkommer utifrån en moralisk överträdelse, och direkt tillkommer den handlande? Kan då en massa bära skulden för handlingar de inte direkt medverkade i? Kan en massa, eller ens individer bli skyldiga för något som någon har gjort, som de anses ha band till som i andra fall enligt konvention skulle göra dem arvsberättigade?

Frågan om massornas nedärvda skuld är ständigt närvarande: vad gäller slavhandeln, hur länders urbefolkningar behandlats, folkmord och andra brott mot mänskligheten. Men hur kan individer, vars ända gemensamma nämnare med den som utförde en moraliskt vidrig handling är en, som i många fall, så ensam dimension som etnicitet eller nationalitet, anses ärva den moraliska skulden för en synd?

På samma sätt som vi genom språket har skapat det faktum att massor kan ärva en skuld, har vi också gjort gällande att en ursäkt från en företrädare för massan skulle kunna upphäva denna skuld. På så vis har påven idag möjlighet å sitt samfunds vägnar att be om ursäkt för hur hans företrädare Pius XII såg på judarna under andra världskriget och på så vis kan australiens president be om ursäkt för hur aboriginerna under historiens lopp har behandlats.

I min mening är även detta en absurditet: utöver den möjligheten att individer som känner sig tillhöra en grupp med en nedärvd tragedi igenom en offentlig ursäkt från en företrädare från den grupp som rent symmetriskt ärvt skulden för samma tragedi skulle kunna få upprättelse – upprättelse för något de själva, om abstraktionen inte hade tillåtit oss att skapa möjligheten att ärva även tragedier, kanske inte från början hade varit olyckliga över – och därmed bli lyckligare, tycks det inte tjäna någonting till.

Det är dock viktigt att notera det, att då man säger att individer eller massor ej bär skuld för något de inte enskilt är moraliskt ansvariga för, innebär inte att vi inte gemensamt har ett moraliskt ansvar att förhindra att liknande moralöverträdelser sker i framtiden. Men varför upplevs det som att jag som vit västerlänning har ett större ansvar att se till att man inte igen börjar handla med slavar, än en svart kvinna från Elfenbenskusten, eller en thailändsk pensionär, bara för att jag delar vissa anlag med dem som utförde dessa handlingar, i många fall ej mer än den enklast identifierbara gemensamma nämnare som den grupp av moralöverträdare också delade?

Radioskugga

Som ni märker har det varit tyst här i ett tag nu. Här är en kort redogörelse varför.

Förra veckan var jag upptagen med föreningen Svenskar i Världen. På tisdagen, föreningens årsmötesdag, korades Hans Blix till årets svensk i världen. (http://svt.se/2.92342/pgrp_start) Han höll ett intressant anförande på lunchen, som jag skulle vilja skriva mer om här. Även under onsdagen engagerade jag mig i samma förening, den här dagen på Utlandssvenskarnas Parlament, där jag hjälpte till med att leda ungdomsgruppen. Blix höll ett längre och mycket intressant anförande, och dagen var mycket lång, givande och rolig.

I veckan blir jag “insparkad” på Uppsala Universitet, vilket förstås tar en del tid från datorn och nyhetsflödet.

Återkommer inom kort!

Johannes

Island, Icesave och EU.

Island, vars ekonomi under hösten fick sig en rejäl smäll, lämnade tidigare i somras in sin EU-ansökan. Man hade tidigare varit skeptiska till unionen, men insåg i och med krisen hur sårbar en liten ekonomi kan vara då det blåser över atlanten.

EU-ansökningen klarade sig, med liten marginal, igenom Alltinget, och ligger nu på ett arbetsbort någonstans i Bryssel. Nu har dock problemen börjat hopa sig för den nya premiärministern, Johanna Sigurdardottir, som för närvarande finner sig hårt pressad av de brittiska och holländska regeringarna, som hotar att blockera landets EU-inträde.

Dispyten grundar sig i den isländska internetbanken Icesave, som fram till i höstas hade ägnat sig åt att erbjuda kunder i, bland annat, Storbritannien och Nederländerna höga räntor på sparkonton. Det var knappast en relevant fråga, innan oktober, vem, om någon, som garanterade utländska insatser ifall banken skulle falla.

Vanligtvis garanterar staten sina medborgare upp till en viss summa av ens tillgångar, i det fall då en bank skulle gå i konkurs (i Storbritannien var det, till exempel £30,000 innan hösten). Problemet var bara att de brittiska och holländska investerare som placerat sina tillgångar i Icesave varken skyddades av sina egna länders, eller Islands insatsförsäkring. Tyvärr rör det sig inte heller om mindre belopp, utan om sammanlagt omkring 3,5 miljarder euro – vilket närmar sig en fjärdedel av öns BNP.

Holland säger att man tänker blockera Islands EU-ansökan, om investerarna inte ersätts. Man har, tillsammans med IMF och de nordiska länderna erbjudit att låna ut dessa summor till Island, som genom Alltinget måste ta ett beslut.

Det är lätt att känna medlidande för båda parterna i konflikten: å ena sidan står en desperat liten nation på väg mot konkurs, och å andra sidan investerare som förlorat ofantliga belopp.

Den stora frågan är med vilken legitimitet Storbritannien och Holland kan utkräva dessa pengar. Juridiken kring frågan är svår. Investerarna tycks närmast ha hamnat i ett juridiskt glapp, som uppkommit genom Islands medlemskap i EES, men inte EU. Då det hägrande medlemsskapet används som förhandlingsmedel får kravet även konsekvenser för framtida EU-ansökningar, och ger upphov till överstatliga moralfrågor: Ska en nation kunna använda möjligheten att blockera en ansökan till en multilateral union som ett förhandlingsmedel i en bilateral konflikt?

Någonstans ser det tyvärr ut som att, om EG-domstolen inte kan lösa fallet, det bara är för islänningarna att punga upp. Det räcker inte med att fråga sig hur viktigt EU är för öborna – och således är också frågan om EU-folkomröstningens eventuella utfall ovidkommande. För även om folket till exempel skulle rösta nej till EU, finns det fler kort som Storbritannien och Holland kan spela. Hotet om ansökningsblockad är enbart ett bevis för att länderna är beredda att gå långt för att få sina pengar tillbaka.

Pest eller Kolera?

Det var redan lätt att tycka synd om Island. Det man bör fråga sig är kanske vad det sista är som landet behöver just nu: En stor statsskuld, eller en otrevlig konflikt med grannarna?

Johannes

Läs mer på:

http://www.dn.se/opinion/signerat/island-skulden-maste-delas-1.931307

http://www.economist.com/world/europe/displaystory.cfm?story_id=14214986&CFID=74683965&CFTOKEN=28867526

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_3351045.svd

Integrera länder som är på väg mot EU-medlemskap

Länder som ansöker om EU-medlemskap borde, som ett led i ansökningsprocessen, integreras i den gemensamma marknaden på en ”prövotid” om, säg, 2-4 år. De borde också få tillgång till EU:s regionstöd. Detta skulle öka deras välstånd, och, då välståndet förändrar folkets attityder skynda på nödvändiga demokratiska reformer.

Sveriges förra EU-ordförandeskap, våren 2001, var lyckat. En av huvudpunkterna under ordförandeskapet var EU:s östutvidgning, som under toppmötet i Göteborg i juni blev realitet. Tre år senare anslöt tio nya medlemsländer till unionen (Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern). Även Bulgarien och Rumänien tillkom år 2007. De flesta av dessa länder hade ansökt om medlemskap i mitten på 1990-talet.

Sedan inträdet i EU har alla dessa länders ekonomiska välstånd ökat, i de flesta fall snabbare takt än det tidigare gjort.

Graferna nedan visar ländernas ekonomiska utveckling i BNP per capita, sedan man anslöt till EU.

Vi tittar också på Spanien och Portugal, som gick med i unionen år 1986.

Alla dessa länder har, sedan medlemskapet upplevt en ekonomisk tillväxt utan motstycke sedan kommunismens fall (möjligtvis undantaget Slovenien 1994-95, och som redan varit i en mycket positiv trend sedan 2001), eller krigsslutet för Spaniens och Portugals del. (Graferna är gjorda med Wolfram Alpha)

Tillväxten beror naturligtvis på många faktorer, och den kan endast delvis knytas direkt till nationens inträde i EU. I många fall hade uppgången redan börjat, innan det formella inträdet. Där kan det, utöver externa faktorer också vara ett resultat av mer demokratiska lagstiftningar som EU-medlemskapet har föranlett. Det är viktigt att notera att även Spanien och Portugal upplevde samma stagnation som de andra länderna under 90-talet, för ett gemensamt lyft under 2000-talets början. Jag vill dock hävda att den branta uppgången, till viss del, beror av integreringen till den inre marknaden, och de stora bidrag fattigare länder får då de går med i EU.  Irland är ytterligare ett gott exempel på detta.

Enligt World Values Survey (www.worldvaluessurvey.com) är attityderna hos en befolkning starkt korrelerade till deras ekonomiska välstånd. Begrepp som demokrati och självförverkligande blir allt vanligare hos befolkningen, då välståndet ökar. Ju bättre ställt ett lands invånare har det, desto mer bryr de sig om sådant som miljöskydd, tolerans mot icke likasinnade, och ökade möjligheter till rätten att delta i politisk aktivitet.

Då ett fattigt land blir integrerat i den Europeiska marknaden, och får ta del av EU:s regionstöd, ökar dess välstånd. Det ökade välståndet bland befolkningen kan översättas i förändrade attityder som går mot öppenhet, tolerans och krav på demokrati och rättvisa.

Därför bör länder som ansöker om EU-medlemskap, som ett led i antagningsprocessen bli integrerade i den europeiska marknaden och ta del av ett visst regionstöd under en individuellt bestämd prövotid. Detta skulle, då det hjälper landets befolkning till ökat välstånd, och därmed förändrade attityder, skynda på nödvändiga reformer för ett definitivt medlemskap i unionen. Det skulle, utöver det incitament till förändring som ett hägrande medlemskap redan innebär, också ge länderna en ekonomisk knuff i rätt riktning.

Det finns naturligtvis svåra frågeställningar i ett sådant förslag. Kan en nation få sin prövotid förlängd hur länge som helst? Ska nationen, utöver marknadsintegreringen också få tillgång till regionstöd från unionen? Vad händer med arbetare som rört sig till andra länder, om medlemskapet sedan avslås?

I praktiken kommer integreringsprövningen att i de flesta fall leda till ett medlemskap. Det visar erfarenheten, där nästan alla länder som sökt till slut blivit medlemmar. Turkiet närmar sig sakta unionen, medan Kroatien och Island skulle kunna bli medlemmar inom några år. Regionstödet skulle kunna bli till ett stort lån, som stryks om nationen går med i EU. Detta skulle sätta en extra stor press på landets ledning att lyckas med reformarbetet.

Faktum är, att inte så många länder finns kvar, som skulle kunna gå med i EU. Balkan, Ukraina och Vitryssland återstår, (Norge och Schweiz är ju redan med i Schengen, och den tidigare också i EES) och dessa är länder som i allra högsta grad skulle behöva draghjälp med demokratiseringsarbetet.

EU-medlemskapet har länge kunnat användas som ett lockbete för nationer med ifrågasatt demokratisk legitimitet, då de tvingats till reformer för att kunna gå med i unionen. Ett förslag som detta kan göra ett potentiellt medlemskap till ett ännu starkare förhandlingsmedel.

Johannes

Georgienkriget var ett ryskt misslyckande

Igår var det 64 år sedan den första atombomben släpptes, (se gårdagens inlägg), och även idag kommer mitt inlägg att handla om en årsdag. 07/08/08 inleddes det fem dagar långa kriget mellan Ryssland och Georgien. Dessa två företeelser som satt viss prägel på nyhetsflödet de senaste dagarna har kanske inte mer gemensamt än att de ger upphov till intressanta frågeställningar.

Dagens osignerade ledare i DN, (http://www.dn.se/opinion/huvudledare/ryskt-vagval-1.926137) , handlar om Ryssland, och frågar sig vad Georgienkriget betydde. Man drar slutsatsen att Ryssland har att välja mellan öppenhet, ekonomiska och demokratiska reformer ”med sikte på en bättre vardag för vanliga Ryssar”, eller ökad isolering, med fattigdom och nya konflikter som följd. Man menar att det finns en risk att Ryssland på sikt i så fall kommer att bli en underutvecklad marginalstat, inklämd mellan Europa och Kina.

Jag tänkte se på frågan som föranleder den som DN tog upp: varför gick Ryssland in i Georgien? Fanns det solidariska skäl, eller var det enbart en markering mot omvärlden? Fanns det något politiskt eller ekonomiskt att vinna? Vilken sida segrade, utifrån dessa olika motiv?

Bakgrunden till konflikten i Georgien är komplicerad, och präglas mest av provokationer från både Georgien och Ryssland över Sydossetien, en region i Georgien som länge velat frigöra sig. Sedan NATO på våren 2008 meddelat att både Georgien och Ukraina hade goda möjligheter att gå med i försvarspakten, stärkte Ryssland sin ställning i Sydossetien, dit man skickade fredsbevarande trupper, och utfärdade ryska pass till många invånare. Läget trappades upp, och på sensommaren hävdade båda sidor att de förlorat fredsbevarande trupper och utrustning i regionen, och skyllde på varandra. Georgiens president Saakashivili sände i augusti trupper mot Sydossetiens huvudort, Tschinvali, i ett ingrepp man hävdade var för att återställa den konstitutionella ordningen. Ryssland svarade snabbt, och kriget var ett faktum.

Rysslands ledning hävdade att man gjorde detta för att skydda ryska medborgare i Sydossetien, en motivering som många bedömare tvivlar på. I min mening fanns det en mängd motiv som gav Ryssland anledning att gå in mot Georgien. De var både in- och utrikespolitiska, samt ekonomiska.

Liksom DN:s ledare skriver, var Rysslands krig i Georgien populärt på hemmaplan. Ett land med statliga vinklade medier kan lätt göra krigföring till en politisk vinst, eftersom att folket vid känsla av nationell kris sluter sig runt ledningen. En ledning som saknar demokratisk legitimitet behöver styrka sig på annat vis.

Det ryska triumveratet - Putin, Medvedvev och utrikesministern Lavrov - var också pressade ifråga om nationens inflytande över de andra OSS-staterna. Baltikum, Ukraina och Georgien hade tagit närmande steg mot den västliga gemenskapen, Baltikum var ur rysk synpunkt redan förlorat, både till EU och Nato, och Ukraina och Georgien hade uttryckt intresse för medlemskap i åtminstone den senare. Rysslands invasion av Georgien, tillsammans med en hård retorik mot väst i Shanghai Cooperation Organisation, SCO (där många tidigare sovjetiska centralasiatiska stater är medlemmar) var ett försök till att visa omvärlden att man inte kan svika Ryssland hur som helst. Det var också en markering mot världssamfundet i övrigt, attacken blev ett sätt att visa omvärlden att man var kapabla till kvick militär kraftansamling och intervention.

Jag tror att kriget i Georgien var planerat. Och jag tror att en viktig anledning till invasionen var ekonomisk. Europa har sedan länge varit beroende av rysk gas. Detta har gett Ryssland en hård förhandlingsposition inte minst i Ukraina, där man som bekant tidigare vred av kranarna, och försatte landet i ett svårt tillstånd. Ett Europa beroende av rysk gas, kommer att vara ett mer ryssvänligt Europa. Så enkelt är det.

Sedan 2002 har man planerat en gasledning, Nabucco pipeline, som skulle ge Europa gas från det Kaspiska havet, utan att passera Ryssland. Gasen från nära östern (bland annat de Kurdiska delarna av Irak) kommer främst att passera igenom Turkiet. Det finns också planer på att låta en gasledning gå från Azerbadzjan, genom Georgien och sedan Turkiet (se karta). Det skulle således kunna finnas ett ryskt intresse i att ha kontroll över just delar av Georgien där gasledningen kan komma att passera.

Jag tror att Ryssland var beredda på att gå in i Georgien, och väntade på en förevändning. Georgiens ganska aggressive president var lätt att provocera, och den senares attack mot Sydossetien gav Ryssland en täckmantel för att ingripa, som dolde mer bakomliggande motiv.

Ett år senare, ser vi, kanske oväntat, få konsekvenser av Georgienkriget. Västvärlden reagerade, med undantag från min bloggarkollega Carl Bildt, inte särskilt starkt, antagligen för rädsla över att reta upp det krigsbenägna Ryssland ytterligare. USA:s regeringsskifte var troligtvis också en viktig faktor, för att stryka över gamla missgärningar.

Kriget i Georgien hade många bakomliggande motiv. Det lyckades utifrån en inrikespolitisk synvinkel, men har snarast fått fler gamla sovjetstater att mer och mer se till väst än öst. Ur gassynpunkt, har Gazprom trappat upp, bland annat med Nordstream som kommer att gå genom Östersjön, och också med en konkurrerande ledning till Nabucco. Man har också börjat att se sig om efter nya gasimportörer, och inriktat sig mer på den Afrikanska marknaden, främst Nigeria. Så vilka som var vinnarna eller förlorarna i detta krig beror på vilken dimension av det man ger uppmärksamhet åt. I allmänhet menar dock jag, att kriget var ett misslyckande, som i mycket bidrog till att det ryska anseendet i världen försämrades.

Vad har Hiroshima och Nagasaki betytt för eftervärlden?

I andra världskrigets slutskede släppte USA två atombomber över Japan. Den första, över Hiroshima, släpptes för 64 år sedan i dag. Det var en hemsk massaker: Det totala antalet dödsfall beräknas till 200 000 (läs mer på http://www.atomicarchive.com/Docs/MED/med_chp10.shtml) och stora delar av städerna ödelades.  På årsdagen hålls minnesceremonier med världens ledare, där man har pläderat för att helt avskaffa kärnvapen till 2020. (mer om det på http://www.dn.se/nyheter/varlden/64-ar-sedan-hiroshima-1.925489)

Det är intressant att fråga sig vilka följder atombombningarna av de två japanska städerna har fått för följder under efterkrigstiden. Dels för kärnvapenbalansen under det kalla kriget, men också för tiden sedan dess. Spelade det någon roll för Ryssarna att veta att USA var kapabla till att fullfölja hotet om kärnvapenbombning? Var det en svaghet eller en styrka för Amerikanerna att ha den erfarenheten i baggaget? Kan det ge andra kärnvapennationer en förevändning till att använda dem? Kommer de, som enda empiriska erfarenhet, att spela en roll i nedrustningsinitiativ, eller kommer världen att glömma för att göra om samma missdåd?  

Oppenheimers uppfinning förändrade krigföringen i världen. Strategin hade visserligen, sedan flygplanens entré under första världskriget, stegvis övergett den Napoleanska krigföringen, även om den fram till andra världskrigets slut fortfarande i stor mån skedde direkt, det vill säga mellan stormakterna utan ombud. Då atombomben kom till, och sedan ännu kraftigare varianter som den ryska vätebomben, blev det helt enkelt för farligt för stormakterna att kriga direkt. Istället kom de största nationerna, dels genom diplomatiska medel såsom förhandlingar och sanktioner, och dels genom att låta ombud kriga som i Indokina och Vietnam, att i allt mindre grad konfronteras direkt.

Sedan 2001 har krigföringen i ännu högre grad förändrats, och bedrivs nu i större mån av säkerhetstjänster. I kriget mot terrorn utan nationsgränser, handlar det i större mån om att upptäcka och förebygga attentat, och att till exempel kärnvapenbomba misstänkta terroristdominerade områden är inte aktuellt; det skulle riskera alltför många civila dödsfall.

Sedan kärnvapnen kom till har begreppet ömsesidig avskräckning präglat västerländsk säkerhetspolitik. Säkerheten byggs på att hotet om ömsesidig förintelse ska avskräcka parterna från att slå. Sett ur det perspektivet spelade bombningarna en viktig roll för USA. För att hotet om att slå tillbaka med minst lika förstörande medel ska tas på allvar, krävs trovärdighet. Hade Amerikanernas hot om att slå tillbaks vid en rysk attack inte tagits på allvar av Sovjet, hade det för ryssarnas del funnits färre anledningar till återhållsamhet. Hiroshima och Nagasaki gav amerikanerna en trovärdighet som kan ha varit mycket betydelsefull för utkomsten av det kalla kriget.

Ser vi framåt, är det svårt att utröna om bombningarna kommer att sätta spår även i framtiden, och i så fall, huruvida de kommer att föra med sig positiva eller negativa konsekvenser. Att hemska gärningar kan göras om finns det tyvärr gott om erfarenheter av, så ur den bemärkelsen är det svårt att tänka sig att stater som tänkte använda kärnvapen skulle avstå av rent empatiska skäl. Däremot undrar jag om nedrustninsfrågan någonsin blivit till en folkrörelse av samma slag, om vi människor inte med egna ögon sett det civila lidande användandet av kärnvapen fört med sig. Utan sprängningarna skulle många säkert ha betvivlat dessa science-fictionliknande vapens existens. Sprängningarna har gett folket något konkret att engagera sig för, och utan folkets påtryckningar skulle det finnas mindre politiskt gagn i att driva frågan.

I slutet av andra världskriget var USA den enda nation som hade kärnvapen, och det fanns ingen risk för en motattack vid användandet av dem. Det bevisar hur viktigt det är med en balans mellan parterna. Eller så var det kanske tyvärr så, att sedan atombomben uppfunnits var det tvunget att smälla någonstans.

Johannes

Fallna stater utgör mindre internationellt hot än vi vill anta

Att så kallade misslyckade stater, failed states, är ett stort hot mot västvärldens säkerhet är en vedertagen visdom. Liksom Economist formulerar det i artikeln “fixing a broken world”, januari 2009 (http://www.economist.com/world/international/displaystory.cfm?story_id=13035718), engagerar dessa fallna stater både hökar och duvor, då det finns både säkerhets- och solidaritetsskäl för att ingripa i dem, och förebygga staters fall. Fallna stater är fristäder för knarksmugglare samt extremist- och terroriströrelser, som i många fall härstammar från ett folk i stort lidande med ytterst osäkra framtidsutsikter.

Av solidaritetsskäl bör man alltid ingripa då en stat fallit eller är på väg att falla. Det är människans plikt att handla för att dämpa det lidande som uppstår, då ett land eller område faller in i ett laglöst naturtillstånd. Men när det gäller säkerhetsmässiga mål är det viktigt att bedöma situationen och identifiera hur staten fallit, och vilka parametrar som är kritiska. Att anta att många av de största hoten i vår tid uppstår i de facto oregerade områden är att ta en enkel väg ut. För att ett område ska bli en möjlig grogrund för drogodlingar, pirater och terrorister krävs många förutsättningar, och utöver nödvändiga geografiska villkor är det inte en självklarhet att statens misslyckande är en av dem. Därför måste risksituationen i området utredas innan man beslutar vilka åtgärder som bör tas. I de flesta fall kan det räcka med humanitära insatser, där man med civila framför militära medel försöker skapa struktur i samhället.

Enligt tankesmedjan Brookings Institute’s Index of State Weakness in the developing world, (http://www.brookings.edu/reports/2008/02_weak_states_index.aspx) kan länders svaghet rankas efter fem kategorier; politik, säkerhet, ekonomisk, social välfärd, och BNI. Tre länder befinner sig inom den nedre kvintilen i världen inom varje område: Somalia, Afghanistan och DR Kongo. Ett tiotal därtill befinner sig långt ner på varje parameter.

Om vi ser på världens mest misslyckade stater, har endast Somalia utgjort ett stort internationellt hot, sedan den var fallen. Att Afghanistan är världens största opiumproducent är väsentligt, men det är också viktigt att notera att landet var hyfsat stabilt, om än ytterst odemokratiskt, då Al-Qaeda tilläts träna och växa. Få bortom de angränsande grannländerna ser det konfliktdrabbade DR Kongo som ett stort hot.

Bland de röda, kritiskt underpresterande länderna finner man bland andra (nästan enbart afrikanska exempel) Nigeria, Niger, Elfenbenskusten, Sierra Leone, Liberia, Angola, Rwanda, Uganda och Burundi. Länder där en stor del av folket lever i fattigdom och misär, men knappast riskzoner för kriminell verksamhet. Även Ethiopien, Eritrea, Centralafrikanska Republiken och Zimbabwe är, om än kända exempel på lokala konflikter som slått ut stora delar av befolkningen, inom de flesta områden som rör internationell säkerhet ofarliga.

Å andra sidan är många av de länder vi normalt förknippar med folkliga säkerhetshot vad gäller droger och terrorism, som Jemen, Colombia, Pakistan och Saudiarabien underrepresenterade i statistiken. Även europeiska storstäder, som i Londons förorter har islamistiska extremister tränat och fabrikerat bomber. När det gäller rädslan för internationell smittospridning, förekommer de sjukdomar vi vanligast är rädda för snarast bland befolkningen i välregerade länder som Sydafrika, och nu mer Mexiko.

Sedan 2001 har Amerikanska och Europeiska utrikespolitiker  i mycket hävdat att hoten mot internationell fred och rättvisa främst härstammar från fallna stater. De största hoten som dessa stater i praktiken utgör, rör främst den inhemska befolkningen. De internationella hoten kommer snarast från områden där geografiska förutsättningar, liksom rådande styre gjort det möjligt för dem att gro. Därför är det viktigt att vi i större mån koncentrerar våra åtgärder i och mot misslyckade stater på solidaritetsinsatser för lokalbefolkningen.

Johannes

USA och Iran kan samarbeta mot droghandel

En devis för lyckade förhandlingar brukar vara att i konflikter fokusera på gemensamma intressen, snarare än vad som skiljer en åt. Ett gemensamt mål att jobba mot skapar konstruktivt samarbete, vilket kan ta bort ömsesidig illvilja och nedbrytande. Det gemensamma ekonomiska eller sociala målet är en mycket mer effektiv garant mot gemensam destruktivitet än begrepp som moral och ”broderskap”.

Detta gäller förstås också i diplomatin, där till exempel de mest lyckade fredsprojketen ofta byggt på överenskommelser med gynnande konsekvenser för båda parter. Inte minst EU är ett exempel på detta.

I dagens DN, 03/08/09 skriver Michael Winiarski (http://www.dn.se/nyheter/varlden/iran-for-ett-tvafrontskrig-mot-heroinflodet-1.923155) om drogproblemen Iran, där olika källor bedömer att antalet drogmissbrukare i landet är mellan 1,2 och 4 miljoner människor. Landets drogproblem tas på största allvar av myndigheterna, som sätter in allt större resurser för att ta itu med problemet. Man har genom att avkriminalisera de drogberoende, och att införa rehabiliteringskliniker börjat att i större utsträckning attackera symptomen. Men roten till landets problem är grannskapet med Afghanistan, världens största opiumproducent.

År 2007 upptog opiumproduceringen halva Afghanistans BNP (källa: UNODC). Iran, är tillsammans med de centralasiatiska länderna genomfart till Europa och väst. De inkomster som kommer av opiumhandeln världen beräknas till stor del gå tillbaks till den talibanska motståndsrörelsen i landet.

Här finns ett ömsesidigt intresse för Europa, USA och Iran. De bägge kontinenterna har mycket att vinna på minskad droginförsel genom Iran. Även i kriget mot talibanerna skulle ett slag mot droghandeln kunna förstärka de allierade trupperna. Ett sådant samarbete är dessutom ett sätt att komma närmare det mer och mer belligerenta Iran.

USA och Europa borde därför samarbeta med Iran mot den Afghanska droghandeln. Iran har lagt ner stora resurser på att stärka sin gräns mot Afghanistan där en stor mängd droger passerar varje år, och väst skulle kunna bidra med ekonomiska medel och samarbeta mellan underrättelsetjänster för att skära av drogtrafik. Ett gemensamt krig mot drogerna skulle minska spänningen mellan främst USA och Iran.

Ett sådant samarbete medför svårigheter på många fronter. Inte minst bör det osäkra inrikespolitiska läget i Iran stabiliseras innan den sortens avtal skulle bli möjligt. Det vore orimligt att tro att en gemensam linje mot droghandeln i regionen på allvar skulle förändra till exempel Iranska planer på kärnvapen. Det skulle däremot kunna bidra till ett sänkt tonläge länderna emellan, vilket skulle vara ett viktigt steg mot förbättrade relationer och underlätta framtida kärnvapenförhandlingar.

Ett till problem är det faktum, att då att planterandet av opiumvallmon uppgår till en så stor del av den Afghanska bruttonationalprodukten skulle många fattiga bönder i landet riskeras att slås ut. Det ligger inte i någons intresse att bekämpa fattiga bönder i Afghanistan, och situationen i landet skulle riskera att försämras, om inte åtgärder som kompenserade dem för att sluta odla opiumvallmo togs.

President Obama har redan i mycket större grad än sin föregångare sträckt ut handen mot USA-kritiska regimer som Iran. Det finns en risk att det än så länge från Teherans håll mest ser ut som retorik. Ett konkret samarbetsförslag av den här typen skulle passa perfekt in i Vita Husets nya soft diplomacy-linje och vara ett viktigt steg mot förbättrade relationer mellan länderna.

Johannes

Min artikel från Newsmill:

Den här artikeln lade jag i veckan upp på Newsmill (http://newsmill.se/artikel/2009/07/28/icc-och-afrika-selektiv-rattvisa), som handlar om den internationella brottsmålsdomstolen, och dess relation med Afrika. Så fort en artikel lagts upp kan man inte redigera den, och jag medger att jag borde dubbelkollat viss struktur. Andemeningen är inte skadad av detta, och jag tänkte kort redogöra för vad artikeln handlar om, så kan man avgöra om det är läsvärt.

 

Jag i Ouagadougou

“Att säga att det ibland är överraskande hur konsensus kan skilja sig i olika delar av världen, är väl snarast naivt. Men ibland slås man av med vilken självklarhet vi ser på olika frågor, i många fall ovetande om att samma åsikter på en annan kontinent kan tyckas helt otänkbara.”

Artikeln handlar om Afrikas syn på den internationella brottsmålsdomstolen, ICC, som enbart tagit upp Afrikanska fall sedan den började att arbeta år 2002.  Man ser det som selektiv rättvisa, och är missnöjd över att andra missgärningar på olika håll i världen inte har tagits upp.

I fallet Sudan/Darfur finns dessutom ytterligare ett problem, det att förundersökningar inte skulle kunna inledas i regionen (då domstolens stadga inte binder Sudan som ej är medlemsland), om inte FN:s säkerhetsråd beslutat om det.

USA och Ryssland är nämligen inte heller medlemmar, men kan ändå stå över den internationella rättvisan genom att lägga in veto mot att säkerhetsrådet ska kunna inleda förundersökningar i fall som rör till exempel Irak och Tjetjenien.

En ny blogg

Som de flesta, går jag igenom perioder som styrs av olika besattheter. Jag påstår inte att det inte finns dem som lever ett lyckligt liv med avsaknad av manier, men åtminstone bland mina vänner stöter man sällan på det senare.

Problemet då man låter ens tillfälliga beroende styra till exempel ens bloggande, är förstås att bloggar föds och dör, i takt med de egna intressena. Det blir svårt att upprätthålla, inte minst en kontinuitet bland läsarna som måste hålla koll på nya adresser och teman, eller för den delen långsiktig trovärdighet: många kanske tänker att “äsch, det där blåser snart över”.

Det finns två olika sätt att ta sig ur det här, den naturliga bloggarens problem. Den första, kanske självklara lösningen, är att man gör bloggen mycket mer allmän, och låter den handla om vad som helst. Om man faktiskt är en mångsidig person är det nog en bra idé. Annars finns det som jag ser det två risker: Antingen att man trots bloggens uttalade mångsidighet bara skriver om just det man är besatt av för tillfället, ändå.  Eller att den inte blir riktigt ärlig, då man för att vilja behålla mångsidigheten skriver om sådant som egentligen inte intresserar en så mycket, och då kanske ljuger för sig själv och sina läsare på något sätt.

Den andra lösningen vore att, som genom en twist, proklamera att man bara skriver för sig själv. Kanske för att öva, eller att få en anledning att uttrycka sina tankar på papper. Med detta synsätt följer förstås faktumet att, det då inte ska spela någon roll om besökarna kommer eller inte. Eller snarare, hela synsättet bygger på att man inte bryr sig om besökare.

Den här bloggen kommer troligtvis att styras av mina tillfälliga beroenden och intressen. Det finns ingen anledning att dölja det, med tanke på vad jag i stycket ovan resonerade om. Istället skriver jag nog mest för egen del, och ser eventuella besökare som en positiv sideffekt.

Just nu är jag inne på det allmänna nyhetsflödet, inte minst ur ett internationellt perspektiv. Vad som händer runtom oss alltså. Detta är självklart selektivt, och ingenting som gör mig expert på nutidskryss. Det är därför jag låtit bloggen heta “offentligt och obskyrt” vilket jag hoppas förklarar vad jag menar.

I den bästa av världar, kommer man att kunna gå in på bloggen och enkelt uppdatera sig, om det jag tycker är viktigt och intressant, utan att behöva  besöka diverse internetsajter och tidningar som jag redan intresserat mig för. Jag inser att ribban sitter högt, och att det finns en sannolikhet att det blir stora stunder av tystnad på bloggen. Det kan inte hjälpas.

Nu har jag, till skillnad från tidigare bloggar, varit smart, och gett bloggadressen ett namn jag kan stå för även om två eller tre nya beroendens tid. JDanielsson.wordpress.com kan jag ju fortsätta skriva på, även om mitt nästa stora intresse blir klassisk musik. Trevlig läsning!

Hälsar Johannes