I dagarna håller det Belgiska EU-ordförandeskapet tillsammans med Europeiska Kommissionen “IVth Equality Summit: Equality and Diversity in Employment”. Detta initiativ är förstås positivt, därför att framgång i frågor rörande jämlikhet och mångfald inte kommer av sig själv. Det står också i kontrast till en trend hos medlemsländernas regeringar just nu: åtstramingspolitiken.
Men även här har det redan hunnit framföras, av BusinessEuropes ordförande Therese de Liederkerke, att “sound economic policies” är en förutsättning för mångfald och jämlikhet i arbetsmarknaden.
Då vi diskuterar mångfald och jämlikhet i arbetsmarknaden, och avsaknaden därav, bör vi utgå ifrån det läge vi har idag. Varför har vi alls det här problemet?
Frågan har förstås inget enkelt svar, men på ytan finns det två enkla aspekter vi kan börja med att tänka på. För det första bör man fundera över varför arbetsgivare har större benägenhet att anställa vissa personer än andra då dessa har lika meriter. För det andra bör man fundera över risken att, även om arbetsgivaren “sköter sig” och endast tar hänsyn till förtjänst och skicklighet vid anställningen, personer med olika bakgrund har olika stor möjlighet att tillskansa sig dessa meriter.
Det blir då tydligt att vi inte kan diskutera jämlikhet och mångfald på arbetsmarknaden som ett isolerat fenomen, utan snarare som ett symptom på mer grundläggande problem i våra samhällen. Ansvaret för, och problematiken med en heterogen arbetsmarknad sträcker sig alltså längre än till arbetsgivarna. Så länge möjligheten för människor att på lika villkor skaffa sig samma meriter inte finns, vilka oftast bottnar i informella strukturer, kan inte formella institutioner som lagar om öppenhet och antidiskriminering på arbetsmarknaden lösa problematiken.
Felet med åtstramningspolitiken som en del av en lösning på detta är att det förstärker de strukturer som från början hindrade personer med olika bakgrund att skaffa sig samma meriter. Då man höjer universitetsavgifter, som till exempel i England, kommer personer med icke-akademisk bakgrund, och från fattigare hemmiljöer att i större utsträckning välja bort högskolestudierna. Sämre socialförsäkringsvillkor leder till en större uppdelning i levnadsvillkor i befolkningen, vilket riskerar att ytterligare förstärka betydelsen av bakgrund för framtidsmöjligheter. Om man antar att människor alltid gör en avvägning mellan kostnad och värdering i filantropiska frågor, kommer hårdare tider knappast att leda till mer mångfald, eller “peace, love and understanding”.
Tyvärr har en diskussion om vikten av jämlikhet och mångfald i den högre utbildningen, vilken jag ser som en grundförutsättning för möjligheten till detsamma på arbetsmarknaden, uteblivit än så länge. I anslutning till den högre utbildningen bör man gå ännu djupare, och se på sådant som homogeniserar denna, till exempel boendesegregering, skolsystemets utformning och liknande. Här någonstans, i frågor som till slut berörs av ländernas grundläggande ekonomiska politik, kommer vi troligtvis att finna rötterna till den sektoriella och hierarkiska ojämlikheten på arbetsmarknaden i Europa.
