Men även här har det redan hunnit framföras, av BusinessEuropes ordförande Therese de Liederkerke, att ”sound economic policies” är en förutsättning för mångfald och jämlikhet i arbetsmarknaden.

Då vi diskuterar mångfald och jämlikhet i arbetsmarknaden, och avsaknaden därav, bör vi utgå ifrån det läge vi har idag. Varför har vi alls det här problemet?

Frågan har förstås inget enkelt svar, men på ytan finns det två enkla aspekter vi kan börja med att tänka på. För det första bör man fundera över varför arbetsgivare har större benägenhet att anställa vissa personer än andra då dessa har lika meriter. För det andra bör man fundera över risken att, även om arbetsgivaren ”sköter sig” och endast tar hänsyn till förtjänst och skicklighet vid anställningen, personer med olika bakgrund har olika stor möjlighet att tillskansa sig dessa meriter.

Det blir då tydligt att vi inte kan diskutera jämlikhet och mångfald på arbetsmarknaden som ett isolerat fenomen, utan snarare som ett symptom på mer grundläggande problem i våra samhällen. Ansvaret för, och problematiken med en heterogen arbetsmarknad sträcker sig alltså längre än till arbetsgivarna. Så länge möjligheten för människor att på lika villkor skaffa sig samma meriter inte finns, vilka oftast bottnar i informella strukturer, kan inte formella institutioner som lagar om öppenhet och antidiskriminering på arbetsmarknaden lösa problematiken.

Felet med åtstramningspolitiken som en del av en lösning på detta är att det förstärker de strukturer som från början hindrade personer med olika bakgrund att skaffa sig samma meriter. Då man höjer universitetsavgifter, som till exempel i England, kommer personer med icke-akademisk bakgrund, och från fattigare hemmiljöer att i större utsträckning välja bort högskolestudierna. Sämre socialförsäkringsvillkor leder till en större uppdelning i levnadsvillkor i befolkningen, vilket riskerar att ytterligare förstärka betydelsen av bakgrund för framtidsmöjligheter. Om man antar att människor alltid gör en avvägning mellan kostnad och värdering i filantropiska frågor, kommer hårdare tider knappast att leda till mer mångfald, eller ”peace, love and understanding”.

Tyvärr har en diskussion om vikten av jämlikhet och mångfald i den högre utbildningen, vilken jag ser som en grundförutsättning för möjligheten till detsamma på arbetsmarknaden, uteblivit än så länge. I anslutning till den högre utbildningen bör man gå ännu djupare, och se på sådant som homogeniserar denna, till exempel boendesegregering, skolsystemets utformning och liknande. Här någonstans, i frågor som till slut berörs av ländernas grundläggande ekonomiska politik, kommer vi troligtvis att finna rötterna till den sektoriella och hierarkiska ojämlikheten på arbetsmarknaden i Europa.

Även för den som tycker att det inte spelar någon roll att läkares kvaliteter (till skillnad från inkomst) endast är ordinala, för den delen inte kan fastställas objektivt, och dessutom är multidimensionella, vore det väl helt galet kategorisk att mena att ett definitionssätt som får underliga konsekvenser inom ett specifikt område därför inte alls kan användas i ett annat, helt orelaterat område?

Santessons liknelse är bara ett vanskligt sätt att förtydliga sin tes. I nästa exempel använder Annika Ström Melin i dagens DN en haltande liknelse för att bygga ett helt resonemang. Ström Melin skriver om den ökade bekvämligheten på STF:s fjällstationer. Samtidigt kritiserar hon f.d. skolministern Bengt Göranssons avståndstagande från valfrihet inom offentligt finansierad välfärd. Hon liknar sedan 1970-talets konsumtionsmässigt mer torftiga fjällsemestrar vid samma tids offentliga sektor:

”För trettio år sedan fick man en hård brits och förväntade sig inget mer än trista påsar med torkat kött utrörda i vatten till middag på fjället. Väl hemma fick man hålla till godo med den skola och den vårdinrättning man tilldelats. Det kunde kännas lika hårt som att sova på ett tunt liggunderlag”.

Men var verkligen ”problemet” med fjällsemestern förr, liksom det Ström Melin verkar tycka om med fjällsemestern idag, valfriheten? Jag var inte med på den tiden, men nog fanns det väl en rad olika rätter frystorkat att välja på, även för 30 år sedan? Och hur många olika rätter kan man egentligen välja mellan då man äter middag på Abiskos fjällstation?

Jag tror att Ström Melin blandar ihop begreppen valfrihet och kvalitet, två ord som alltför många behandlar som synonymer. Men mycket av det vi svenskar tycker om med STF är inte relaterat till den enskildes valfrihet, konkurrens och individualism: det är snarare deras bevakning av allmänintresset, och en avsaknad av såväl vinstintresse som av att i för stor utsträckning ha kommersialiserat våra naturnära turistmål. Att de sedan kan erbjuda ökad bekvämlighet och kvalitet på vandrarhemmet i Abisko är en bonus, fast hur mycket kan vi tacka en ökad konkurrens och valfrihet för det?

Tänk istället om fjällstugan utkonkurrerades av en hotellkedja, säg, Holiday Inn, som insett potentialen i den svenska fjällvärden och satt upp sin nya ”Kungsleden branch” i närheten – samtidigt som man såg till att asfaltera leden (finansierat av amerikanska riskkapitalbolag), tillåta biltrafik (Hertz och Avis car rental i anslutning till hotellet) och bygga ett litet flygfält i anknytning. Visst, låt marknaden styra, men skulle vi vara lika nöjda då?

Och förresten finns det nog ändå rätt många som tycker att det bästa med fjället är lugnet, och avsaknaden av inte bara trerättersmiddagar och hästens-sängar, men också av tempot, stressen och kraven som konsumtionssamhället medför.

Med familjen på fjällvandring i Norge

Kommunikationsverktygen har under den senaste tiden även visat sig ha fler positiva effekter för utsatta människors situation. Financial Times (11/6 2010) rapporterar om hur kinesiska arbetare använder sig av modern teknologi för att organisera sig. Med hjälp av sina mobiltelefoner och chattprogrammet Tencent QQ (se t ex http://en.wikipedia.org/wiki/Tencent_QQ), kan arbetarna jämföra löner och arbetsförhållanden, koordinera strejker, och därigenom markant förbättra sin förhandlingsposition gentemot arbetsgivarna.

Dessa ökade kommunikationsmöjligheter kan på sikt få mer långtgående konsekvenser, inte bara för de kinesiska arbetsgivarna. För det kinesiska kommunistpartiet är denna utveckling problematisk på två plan. Dels därför att lokala maktcentra växer fram genom denna proto-fackföreningsrörelse. I samband med valet i Iran fick världen se hur effektivt det går att organisera människor och få ett lands regering att vackla genom olika internetcommunities. Dels även indirekt, därför att ökat välstånd hos större delar av befolkningen antas förändra deras åsikter och intressen, och öka deras begär för demokrati(1).

Alla vinner inte på tvåsiffriga tillväxttal. Bakom Kinas stadiga BNP-ökning, som delvis har kommit till genom en kombination av taktisk valutapolitik och ”konkurrenskraftiga” löner, gömmer sig ett stort antal underbetalade fattiga låginkomsttagare. Om dessa äntligen får möjlighet att ta del av sitt lands ekonomiska utveckling är det inte osannolikt att också större förändringar kan komma att äga rum i Kina.

Kanske kan till och med västvärldens nyliberala tycka att det, trots allt, är värt priset av att ge en stor del av Kinas fattiga befolkning högre löner, om det kan innebära ett försvagande av kommunistpartiet på sikt?

(1) Se Ronald Ingleharts forskning!
http://www.worldvaluessurvey.org/

och t ex http://muse.jhu.edu/journals/washington_quarterly/v023/23.1inglehart.html

Enligt nationalekonomin kännetecknas en välfungerande fri marknad av en mängd kriterier. Bland dessa finns att det ska råda frikonkurrens, i det att ingen enskild aktör ska kunna påverka prissättningen på marknaden, att alla aktörer konkurrerar på lika villkor, att dessa aktörer är rationella och nyttomaximerande, samt att alla har samma information.

Marknadsmisslyckanden kallas de situationer där marknaden inte fungerar så effektivt som den borde. De kan uppstå genom att vissa verksamheter har externa effekter som inte tas hänsyn till när de efterfrågas, eller utbjuds. Det kan också handla om marknader där en aktör får ett naturligt monopol, till exempel då marknadens förutsättningar inte tillåter fler än en stor aktör.

I dessa fall är det mer effektivt, ur resursallokeringssynpunkt – som nationalekonomer pratar om – att staten går in i marknaden. Antingen att den regleras, beskattas, eller subventioneras, vilket kommer leda till en utkomst som ger alla högre nytta.

De som argumenterar för en fri marknad, låt gå för att de tydligaste fallen där staten bör ingripa undantas, verkar ha glömt att människor får barn. Föräldrars relation till sina barn är egentligen ett tydligt marknadsmisslyckande, eftersom att en förälder har känslor för sina barn som, ur strikt marknadssynpunkt är irrationella, och ger barnet förtur till sina föräldrars hjälp i livet.

Barn som föds till föräldrar som har lyckats uppnå en framstående position i samhället, kommer inte att behöva konkurrera med andra barn om sina föräldrars känslor. Med största sannolikhet får de förtur till de möjligheter föräldrarnas position innebär, och uppväxtvillkor som, i relation till andra barn, ger dem större chanser att själva uppnå det de vill.

Hade samma situation gällt ett företag – om det till exempel hade fått ett monopol genom ursprunglig fördel på en avreglerad marknad, eller hjälp av staten att tillåtas växa bakom tullar och handelshinder (s.k. ”infant industries”), hade de flesta nationalekonomerna gått med på att marknaden fungerade dåligt.

Konkurrens har en baksida. Samtidigt som den skapar rikedom för vissa, innebär den fattigdom för andra. De barn som föds med föräldrar som slagits ut i samhället – även om detta skett under ”fria villkor” – kommer att, i förhållande till de barn med föräldrar som gynnats av konkurrensen, födas med sämre möjligheter att uppnå sina mål i livet. De kommer inte själva att tillåtas konkurrera under rättvisa villkor.

Detta gör, likt i situationen med naturliga monopol som tenderar att växa och förstärkas över tid, att bestående strukturer bildas mellan familjer i de fall staten inte tar aktiv del i att ge alla barn en jämlik uppväxt. Då kommer vissa, på grund av vilka föräldrar de föds till, att börja livet med stora konkurrensfördelar i jakten att uppnå sina mål, och dessa personer kommer i sin tur själva att få barn som föds med stora konkurrensfördelar i sitt liv. Alla dessa fall hade setts som exempel på illa fungerande marknader, om de hade applicerats på företagsnivå.

Så länge man inte tycker att effektivitet på marknaden är viktigare än människors känslor finns det förstås ingen anledning att bryta dessa känslomonopol, men samhället bör kompensera för de snedvridna förutsättningar som de skapar för människor.

Därför bör samhället vara aktivt inom alla områden som rör barns möjligheter att växa upp. Därför är det, även ur nationalekonomisk synpunkt, fel med skola och sjukvård som kostar pengar, eftersom att barnen inte skulle betala för dessa med pengar som de själva tjänat. Därför är det oönskvärt med friskolor på mellan- och högstadienivå som det krävs ett aktivt val och en aktiv förändring att gå på, eftersom att det gynnar barn vars föräldrar är mer insatta och bryr sig mer om sina barns utbildning.

Det går inte att välja var man ska födas, men utan ett samhälle som aktivt ser till att ge alla lika möjligheter spelar det stor roll var man föds. Det är ett tydligt marknadsmisslyckande, som underligt nog väldigt få med nationalekonomisk bakgrund tar hänsyn till.

Jag fick möjligheten att prata om detta med min bloggarkollega Carl Bildt då han var på besök i Uppsala här om dagen.

Utrikesministern sade att anledningen är bistånd. Vi vill vara på plats i de länder vi gör riktade biståndsinsatser mot. Ett enkelt svar, som dock föranleder fler frågor.

Ska den enda grunden för svensk representation i Västafrika vara att vi sänder bistånd dit? Jag tycker att denna är en otillräcklig grund. Ambassaderna kan och bör tjäna betydligt fler syften än som övervakare av biståndstagare.

Är denna, enda, representationsgrund en reflektion av vår syn på västra Afrika – att vi bara finns här för att hålla koll på våra biståndspengar? Troligtvis inte, men det är inte en omöjlig tolkning som vore olycklig.

Nej, det är helt enkelt underligt att man öppnar i båda dessa grannländer, samtidigt som vi inte finns på plats i Ghanas huvudstad Accra.

En ambassad i Bamako eller Ouagadougou, helst Bamako, plus en i Accra hade, enligt mig, varit en bättre lösning: Ghana är, undantaget Nigeria, troligtvis regionens mest inflytelserika land. Ghana är en fungerande demokrati, som åtminstone klarat ”the two turn-over test”, det är ett av de länder i regionen med bäst tillväxt, och ett av de befolkningsrikaste i västra Afrika. Obamas första Afrikabesök som president var till just Ghana.

Representation i Accra skulle innebära en hyfsad närhet till åtminstone Burkina Faso, vilket fortfarande skulle tjäna biståndssyftet. Samtidigt skulle Sverige finnas på plats hos en växande internationell aktör, dit också ett ökande antal Svenskar reser för att arbeta och turista. Två flugor i en smäll alltså!

Dels ger det mycket snedvridna resultat i parlamentet – om demokrati innebär styre av och för folket är det underligt att geografiska skillnader ska påverka röstens värde. I ett first-past-the-post-system riskerar upp till 49,9% av folkets röster att bli värdelösa.

MP’s ska representera folket; men att denna representation ska ske på geografisk grund är underligt. Det är rimligt att anta att de flesta identifierar sig efter parametrar som kön och etnicitet före geografisk hemvist. Dessa representationsgrunder tas ingen hänsyn till i det brittiska systemet, vilket också får konsekvenserna att vita brittiskt födda män är kraftigt överrepresenterade i parlamentet.

I många demokratier har medborgare som är missnöjda med det rådande politiska läget möjligheten att starta nya partier. I Sverige är junilistan, feministiskt initiativ och piratpartiet goda exempel på detta. Det finns knappast incitament till att varken starta eller rösta på små partier i Storbritannien då sådana röster, och därmed också den sortens medborgarinitiativ skulle vara bortkastat.

First-past-the-post-systemet missgynnar intressepartier vars sympatisörer inte är väldigt koncentrerade. Om social integration är ett mål i samhället, vilket man kan tycka att det borde vara, rimmar detta illa med påverkansmöjligheter för minoritetsgrupper.  Det är svårt att se hur partier med intressen rörande minoritetsgrupper, som inte bor i rena ghetto-valkretsar, skulle ha en chans att påverka det brittiska samhället.

För alla dessa demokratiska brister i det brittiska valsystemet, finns det lika många problem med att övergå till ett system av proportionell representering.

I allmänhet kommer aktörer inom en viss sfär att formas efter de incitamentsstrukturer som skapas av sfärens institutionella ramverk. De aktörer som formats, och sedermera gynnas av detta ramverk kommer att ha ett klart incitament i dess bibehållande. Det brittiska politiska systemet är ett utmärkt exempel på detta, som i min mening gäller på många plan.

För det första är britterna vana vid starka majoritetsregeringar. Man har, undantaget några få tillfällen, nu och 1974 senast, aldrig behövt oroa sig för förhandlingar och kompromissande. De tre stora brittiska partiernas agendor har inte vuxit fram i ljuset av ett behov att samarbeta, och det finns ingen tradition av politiskt samarbete som i Tyskland eller Sverige. Därför är de brittiska partierna idag mycket olika varandra, och de två som bildar regering kommer få det svårt att arbeta tillsammans.

Samma sak gäller den brittiska väljarkåren – samtidigt som detta kaos har framställts som ett spektakel som visar hur skevt systemet är, skulle i ett proportionellt valsystem samma kaos uppstå efter varje val.

Alla system är föränderliga, men förändring tar tid och är kostsamt. Det är för övrigt sällan som förändring inte sker inkrementalistiskt, det vill säga ”steg för steg”.

Ett till problem, med förändringen i sig, är att den sortens stora förändringar som ett nytt valsystem skulle innebära gärna ska ske i samförstånd över de politiska gränserna. Nu har vi visserligen redan konstaterat att Storbritannien inte har en tradition av den sortens samförstånd, men samtidigt känns det konstigt att det av de tre stora partierna som fick minst röster ska få igenom sin vilja i en fråga som får permanenta konsekvenser. En fråga av mer akademisk karaktär är hur man ska se på en relativt odemokratiskt genomförd förändring till en relativt mer demokratiskt utkomst.

Få personer ser det som sannolikt att Storbritannien inom denna, eller någon inom överskådlig framtid, mandatperiod kommer att övergå till ett fullt proportionellt valsystem. Men att någon förändring kommer att ske är knappast omöjligt. Libdems har jobbat för detta sedan 1920-talet, och har för första gången på nästan lika länge en möjlighet till inflytande.

Det finns fler alternativ till systemreform än dessa två diametralt motsatta. De är kompromisser av olika slag, där väljarna till exempel får möjligheten att ranka alternativen; de som får över en viss procent, t ex 50% i varje valkrets skulle gå igenom en första omgång, och sedan justeras röstsedlarna efter vilka som är kvar i andra omgången och så vidare. Att ha en mängd utjämningsmandat är ett annat alternativ.  På den här sidan http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/politics/election_2010/8644480.stm kan den intresserade lära sig mer.

Förändring av first-past-the-post-systemet är nödvändig, men det måste ske med eftertänksamhet. Risken är att det som i princip är mer demokratiskt, kommer att få kostnader som överväger dessa vinster.

Detta brittiska val kommer att få konsekvenser som potentiellt kommer att rita om Storbritanniens politiska karta för all framtid, och det är otroligt spännande att ta del i utvecklingen.

Kvällens debatt i Agenda mellan Sahlin och Reinfeldt bekräftade något jag har tänkt på ett tag. Även om de flesta är eniga om att valet i höst är mycket viktigt, är svensk politik, åtminstone på statsministerkandidatnivå väldigt tråkig.

Politik är inte till för att underhålla, utan ska vara den kanal genom vilken samhället styrs och förändras. Men en viktig förutsättning för politiken och den politiska sfären är att den har folkets intresse och stöd. Då våra två statsministerkandidater håller med varandra i det väsentligaste, och egentligen bara visar sig oeniga i detaljfrågor riskerar man att tappa folkets intresse.

Partierna lyckas effektivt med att framstå som någorlunda eniga i ideologiska grundfrågor. Här har främst moderaterna tagit ett stort kliv till vänster, när Reinfeldt i dagens debatt bekänner sig till allmän skattefinansierad välfärd och menar att man för skattepolitik enligt modell från Blair och Clinton. För Sahlin är det viktigt att påpeka att man är del av ett mitten-vänsteralternativ.

Denna konvergens är på ett sätt naturlig. Minskade klasskillnader och ökad jämlikhet och jämställdhet i Sverige ger partierna ett betydligt snävare ideologiskt spektrum att förhålla sig till. Moderaterna får acceptera skattefinansierad välfärd, och vänsterpartiet ger upp kravet på sex timmars arbetsdag.

Visst finns det fortfarande olikheter mellan blocken som fortfarande går på djupet, vilket Sahlin försöker att förklara. Men högern envisas med att framstå som eniga med Socialdemokraterna i många om än inte alla grundläggande ideologiska frågor.

Tyvärr gör denna, åtminstone i publikens ögon av-ideologiserade svenska debatt att politiken blir just tråkig. Den blir tråkig och ointressant, och de som inte redan har ett brinnande intresse för politik lär knappast känna sig mer inspirerade att rösta den 19 september.

Att Sverigedemokraterna spelat på detta, och försöker framhäva sig som ett ”demokratiskt” alternativ till vad man framställer som två block som håller med varandra är inte helt otaktiskt. Och det är väl just det som är risken med denna politiska konformitet – att klart olämpliga aktörer ges chansen att framstå som uppiffande alternativ hos väljare som efterfrågar lite mer drag under galoscherna.

Även om ”Politik ska vara roligt” är en devis som jag i princip inte ställer upp på, skadar det inte om våra statsministerkandidater funderade på hur de kan framstå som roliga, visionära och utstickande. Det skulle Sverige vinna på!

Andra tidningar om debatten:

http://www.dn.se/nyheter/valet2010/debatt-reinfeldt-sahlin-i-agenda-1.1091086

http://www.svd.se/nyheter/politik/valet2010/ideologi-i-fokus-i-partiledarduell_4694685.svd

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7098982.ab

Igår gjordes det klart att USA ska upprätta en militär sköld i mellanöstern, för att skydda sina allierade mot ett eventuellt Iranskt angrepp. Detta efter att resolutioner i FN:s säkerhetsråd och hot om ökade sanktioner mot Iran inte har fått landet att minska sin urananrikning.

Efter att den 31 december, som varit en informell ”dead-line” för substantiella framsteg från Iran, passerade mer eller mindre obemärkt, har Washington stått inför ett dilemma. Antingen fortsätta med den ”mjuka” linjen, hoppas på att förändringen kommer att ske inifrån, eller sätta hårt mot hårt, och tvinga Iran att överge kärnvapenplanerna med militära medel.

Båda linjerna har sina problem. Ett mjukt USA riskerar att passivt se på när Iran bygger upp en kärnvapenarsenal. Den hårda linjen riskerar att bli kontraproduktiv; vilka incitament har Iran egentligen att rusta ned, då landets motståndare rustar upp?

Nu har Washington valt den hårda linjen. Det kan vara ett misstag.

Iran har under den senaste tiden visat sig mer och mer aggressivt gentemot omvärlden. Ahmadinejad’s retorik mot Israel och USA, planerna på kärnvapen tillsammans med händelserna i och med det omdiskuterade presidentvalet i somras har gett västvärlden fler och fler anledningar att oroa sig, och gett hökar i Washington och Pentagon goda argument för att USA borde spänna musklerna.

Men vad ligger bakom Irans upprustning? Troligtvis finns det åtminstone två komponenter. Fiendernas styrka, och viljan att bli en stormakt. Det har aldrig varit trovärdigt att Iran skulle finna sig i att det fanns kärnvapennationer i mellanöstern (dvs Israel), som dessutom hade sina spetsar riktade mot dem, utan att själva aspirera på samma angreppsmöjligheter. Iran är dessutom, givet landets befolkningsantal och geografiska storlek, en naturlig stormakt i mellanöstern, och det är inte omöjligt att tänka sig att det finns en sådan aspekt till varför man inte vill stå i underläge gentemot USA:s allierade i regionen.

Om målet med USA:s policy är att Iran ska överge sina försök att bli en kärnvapenmakt, verkar det vara ett dåligt drag att förstärka just de faktorer som tycks ligga bakom Irans aspirationer. Även ur en realistisk synpunkt är det inte rationellt att försöka avvärja militär upprustning hos motståndaren genom att själv öka den militära närvaron i regionen. Det riskerar att ge Ahmadinejad’s regim en starkare ställning hos den inhemska opinionen, och den riskerar att rättfärdiga ännu hårdare tag gentemot oppositionella. Samtidigt ger det Tehran anledning att ytterligare skynda på anrikningen av uran, för att kunna uppnå balans i området.

Damned if you do, damned if you don’t

USA:s problem är trovärdighet. På samma gång som man riskerar att mista trovärdighet som en ”hardliner” genom att inte förverkliga hoten om att ytterligare stärka sin ståndpunkt då Iran vägrat att samarbeta, medför bibehållandet av den hårda linjen att trovärdighet som ”softliner” skadas. Obama skapade detta problem då han öppet hotade med att sluta den öppna handen om ingen tog tag i den. Det blev en sorts villkorlig samarbetsvilja.

Nästa stora problem är Israel. Så länge Israel bibehåller sin aggressiva ställning gentemot sina grannar i mellanöstern, och dessutom kan göra det i en så upphöjd ställning genom kärnvapeninnehavet, kommer dessa grannländer, med rätta, aldrig att kunna slappna av.

Istället då?

Situationen i mellanöstern är mycket komplicerad. Hade det funnits en enkel, perfekt lösning på problemen, så skulle man inte behöva göra den här sortens problematiska avvägningar från Washingtons håll. Samtidigt som det inte finns någon enkel lösning, tror jag att det går att åstadkomma en som får bättre konsekvenser. Den eviga frågan är varför USA inte kan kompromissa när det gäller Israel. Svaret ligger uppenbarligen hos starka lobbyister i Washington, men är fortfarande lika förbryllande. I min mening är Israels styrka ett större hot mot säkerheten mellanöstern än Irans upprustning, inte på grund av vilka motiv landet kan tänkas ha, men därför att den i så stor mån skapat en militär obalans i området. Lägg till att denna obalans dessutom ger fördel till ett land som av grannarna knappt anses existera rättfärdigt så är Irans beteende knappast oförståeligt.

USA:s trovärdighetsdilemma kommer delvis härifrån. Det ses med rätta som hycklande att ett aggressivt Israel tillåts ha kärnvapen, samtidigt som man sanktionerar Iran för att uppnå samma status. Att Obamas öppna hand inte tagits med större allvar hos Tehran är således inget mysterium, så länge den inte ackompanjerats med konkreta förändringar hos USA:s allierade i regionen.

De problem som kan antas härstamma från Irans anspråk på att bli den regionala stormakt man anser sig vara, kan i större mån lösas genom att Iran ges detta utrymme. Därför borde USA använda militär nedrustning, inte upprustning, som ett förhandlingsmedel gentemot Iran. Paternalism är inte effektivt gentemot ett land som vill synas som en jämlike. Därför är ”rusta ned tillsammans med oss, och vi tvingar Israel att göra detsamma”, ett betydligt större incitament än ”rusta ned, för att vi rustar upp”. Om man dessutom sökte finna nya samarbetsområden, som skulle kunna leda till gemensam ekonomisk och samhällelig utveckling, skulle det ge ytterligare anledning till att förändra kurs i båda länderna.

Förändring tar tid. Jag tror att Obama’s öppna hand var rätt sätt att närma sig Iran, men den sortens attitydförändringar hos landets  folk och ledare skulle ta längre tid än så. Tillsammans med kreativare försök att finna möjligheter till samarbete hade Obama kunnat ge Nobelkommittén fog för sitt utnämnande.

Han talade bland annat om hur regeringen jobbar med att lätta på högskolornas regelverk, och att staten istället i större mån ska uppmuntra utbildningar som uppvisar goda resultat med ekonomiska incitament.
Men innebär det inte bara att statens reglering av högskolan flyttas från förhandsreglering till efterhandsgranskning? För vem bestämmer vad som är ett bra resultat?
I och med verksamheters tendens att formas efter hur de utvärderas, speciellt om ekonomiska incitament vid goda utvärderingsresultat föreligger, får avregleringarna motsatt effekt. De blir direkt kontraproduktiva, speciellt då anledningarna var, som uttrycktes, att politiker inte vet bäst hur högskolan borde utformas – om politikerna fortfarande bestämmer vad som är goda resultat och belönar därefter!
Det troliga är att det var mest tom politiker-retorik.

Han sade även att relativ konkurrenskraft är viktigare än den allmäna välfärdens och utbildningens absoluta kvalitet. Och det återkom liksom hela tiden; relativitetens absoluta värde.  Är det så, genom den logiska motsägelsen, vi ska se på kunskap? Har den inget värde i sig?
Om argumentet hade gått i linjen högre relativ kunskap ger bättre konkurrenskraft, som i sin tur stärker Sverige som exportnation och därmed ökar vårt absoluta välstånd, då hade jag köpt det, vilket jag också upplyste honom om. Då får välståndet ett värde i sig. 

Kanske skjuter jag mig själv i foten, då jag i ett mycket abstrakt inlägg anklagar abstraktionen för att kunna skapa en bild av en verklighet som, då man ser det utifrån verkligheten tycks alldeles absurd.
Om vissa delar till och med upplevs som rent nonsens, så skyller jag på höstmörkret och regnet. De allena bär ansvaret för den här sortens tankegångar!

Jag tänker börja med att hävda att språket utgår ifrån verkligheten, och ger oss möjligheten att tillskänka verkligheten en abstrakt dimension.

För även om vi kan säga att vi upptäcker, snarare än uppfinner abstraktionen, är det för oss omöjligt att uppleva den förutom genom vårt språk, och således existerar det abstrakta för oss först då vi får möjligheten att uttrycka det. En abstrakt tankegång som denna, till exempel, hade inte varit möjlig utan att jag kände till språket jag kan uttrycka den på.

Då vi med språket förenklar verkligheten genom att generalisera den skapar vi det abstrakta. Vi finner gemensamma nämnare som sammanlänkar olika företeelser och orsakssamband.

Detta sker både objektivt och subjektivt.

Det kan dock uppstå problem då man överför och tillämpar abstrakta begrepp över olika dimensioner. Då vi delar in saker i enheter blir både en individ och en grupp av individer med minst en gemensam nämnare någonting, en massa, som blir till något individuellt, liksom ett djur och ett ämne. Abstraktionen tillåter oss att överföra begrepp mellan dessa olika poster, så länge deras gemensamma nämnare tillåter det. Till exempel kan både en individ, en massa, ett djur och ett ämne vara stor.
Då vi vänjer oss vid att överföra begrepp mellan poster och ger dem egenskaper som i ren verklighet inte skulle kunna existera då de grundläggande rekvisit som för vilka begreppet ursprungligen var gällande inte är giltliga, som att vi kallar en häst för trogen, eller en skolklass för irriterad, förändras sättet på vilket vi upplever verkligheten: det gör att vi faktiskt kan tycka oss uppleva dessa fenomen som strikt bokstavligt talat inte kan existera. Det tycks vara samma funktion som gör att vi kan känna tillhörighet, glädje och sorg över släktingar eller förfäder vi aldrig träffat – för varför skulle vi i verkligheten vara mer benägna att känna sympati för vissa människor, endast baserat på uppfattningen om gemensamma blodsband? I det fallet kan det visserligen kanske finnas rent genetiska invändningar, men poängen bör ändå vara tydlig.

Då vi säger att en människa bär skuld för något, är det oftast i samband med en moralisk överträdelse. Vår vana trogen, blir begreppet skuld, i och med att en enhet kan bära skuld, överförbart på alla enskilda saker, däri massor. På så vis säger vi att en folkmassa kan bära skulden för något.
Vidare, då saker i verkligheten kan nedärvas, borde också skuld, som genom att vi skapat den blivit till ett ting, kunna nedärvas, och då massor kan bära skuld och skuld kan nedärvas följer att massor också kan ärva skuld.

Är inte detta, vid närmare betänkning absurt?
Genom vårt språk har vi skapat ett abstrakt begrepp, som genom de induktiva regler som skapats då det ofta fungerar bra att överföra begrepp, upplevs som gällande och bindande, fastän verkligheten egentligen inte klarar av att bära det. Är inte skuld någonting som direkt uppkommer utifrån en moralisk överträdelse, och direkt tillkommer den handlande? Kan då en massa bära skulden för handlingar de inte direkt medverkade i? Kan en massa, eller ens individer bli skyldiga för något som någon har gjort, som de anses ha band till som i andra fall enligt konvention skulle göra dem arvsberättigade?

Frågan om massornas nedärvda skuld är ständigt närvarande: vad gäller slavhandeln, hur länders urbefolkningar behandlats, folkmord och andra brott mot mänskligheten. Men hur kan individer, vars ända gemensamma nämnare med den som utförde en moraliskt vidrig handling är en, som i många fall, så ensam dimension som etnicitet eller nationalitet, anses ärva den moraliska skulden för en synd?

På samma sätt som vi genom språket har skapat det faktum att massor kan ärva en skuld, har vi också gjort gällande att en ursäkt från en företrädare för massan skulle kunna upphäva denna skuld. På så vis har påven idag möjlighet å sitt samfunds vägnar att be om ursäkt för hur hans företrädare Pius XII såg på judarna under andra världskriget och på så vis kan australiens president be om ursäkt för hur aboriginerna under historiens lopp har behandlats.

I min mening är även detta en absurditet: utöver den möjligheten att individer som känner sig tillhöra en grupp med en nedärvd tragedi igenom en offentlig ursäkt från en företrädare från den grupp som rent symmetriskt ärvt skulden för samma tragedi skulle kunna få upprättelse – upprättelse för något de själva, om abstraktionen inte hade tillåtit oss att skapa möjligheten att ärva även tragedier, kanske inte från början hade varit olyckliga över – och därmed bli lyckligare, tycks det inte tjäna någonting till.

Det är dock viktigt att notera det, att då man säger att individer eller massor ej bär skuld för något de inte enskilt är moraliskt ansvariga för, innebär inte att vi inte gemensamt har ett moraliskt ansvar att förhindra att liknande moralöverträdelser sker i framtiden. Men varför upplevs det som att jag som vit västerlänning har ett större ansvar att se till att man inte igen börjar handla med slavar, än en svart kvinna från Elfenbenskusten, eller en thailändsk pensionär, bara för att jag delar vissa anlag med dem som utförde dessa handlingar, i många fall ej mer än den enklast identifierbara gemensamma nämnare som den grupp av moralöverträdare också delade?